Provins är Norrlandstidskriften som vägrar dö. Kanske ägnar den därför sitt senaste nummer (1/2008) åt det som är dess förutsättning, nämligen idéhistoria om Norrland. Temat klingar alltså av så skilda toner som väckelserörelse, bildningshistoria, friluftsliv i fjällen och norrbottnisk kommunism. En del blir skåpmat och pratar om sanningar som var intressanta för tio-tjugo år sedan. Annat lyfter ögonbrynen och verkar faktiskt helt nytt. Till det förra hör trion Ambjörnsson-Nordberg-Olsson från idéhistoria vid Umeå universitet. De beklagar bristen på inkvisitionsprotokoll för Norrland och konstaterar att det intressanta som sades i avhandlingar som Den skötsamme arbetaren och Det förenande samtalet tyvärr inte kan föras vidare på grund av bristen på källmaterial. Argumentet övertygar inte. En liknande, tämligen trött rutin vilar över Tore Frängsmyrs bidrag Norrland och Uppsala. Några nedslag om sydliga resenärer och upptäckare genom Norrland, namn som Celsius, Linné och Pehr Högström. Man tycker sig ha läst förr och letar efter originalitet som inte finns. Betydligt mer liv finner man i Inge Bert Täljedals eleganta skiss över den säregne filosofen Erik Olof Burman från Umeå. Täljedal serverar understatement som piggar upp: "Det finns knappas skäl att tala om en specifikt norrländsk filosofihistoria". Nej, med tanke på att det knappt går att tala om svensk filosofi över huvud taget så torde provinsiella avläggare av denna svenska icke-specialitet vara svåra att finna. Burman är tacksamt objekt för en biografisk teckning, tillsammans med Biberg och Boström utgör han det faktiska bidraget från Norrland till den äldre svenska filosofin. Täljedals vits är ofrånkomlig, den norrländska filosofin står på tre B:n. Stefan Gelfgren finner inte mycket nytt i sin genomgång av Väckelsen och skapandet av det västerbottniska vilket däremot Fredrik Andersson och Jesper Enbom gör när de spårar norrbottenkommunismens olika ansikten. Mot den dogmatiska och svärmiska Moskvatroheten hos kommunisterna ställer de den alarmistiska och smått hysteriska landsförräderitonen hos deras motståndare. Som värst var kommunisterna inte människor, enligt NSD:s ledarskribent, och som kategori var de kroniskt landsförrädiska, enligt DN. Skriverierna påminner faktiskt om den främlingsrädsla mot muslimer som härjar i vårt sydliga grannland, besinningslös. Detta, och något mer i Provins. Som visar sig i skepnad av den saligt avsomnade tidskriften Thule. Påfallande likt, hög professorstäthet, förströdd lärdomston och ibland lite glest mellan guldkornen. Dock finns de där.
