Christian Walz och hans slicka reklambyråsoul är först ut på Stora scenen under fredagskvällen. Den totala publiktillströmningen är inte särskilt stor, men framme vid scenen finns det en överraskande stor klick hängivna fans. Det hörs till och med flicktjut då och då när Christian Walz gör något snyggt danssteg. Annars brukar oförmågan att röra upp känslor vara den vanligaste kritiken mot honom. Det är snyggt, hantverksskickligt och välproducerat, men allt för opersonligt. <BR>Christian Walz är i sitt utstuderat rufsade hår och sina utstuderat slitna jeans inte heller världens mest karismatiska scenpersonlighet. Mellansnacken blir aldrig mer intressanta än ?nu tänkte jag spela en låt från min senaste platta?.<BR>Men samtidigt är det svårt att inte låta sig imponeras av professionaliteten. Hans falsett är så stensäker att man funderar på om det är playback. Han har dessutom ett kompband som kan varenda trick i boken för hur man skapar ett tillbakalutat soulsväng. Jag tror inte att vi får höra en enda falsk ton på hela konserten.<BR>Christian Walz berättar också att de senaste spelningarna varit lite tråkiga, men att han nu ikväll fick tillbaka spelglädjen. Det är möjligt, men jag tror inte att man märker så stor skillnad på en Christian Walz på spelhumör och en utan. Han och bandet är proffs som levererar med precision, oavsett vilken sinnesstämning de befinner sig i. Christian Walz är, som ni märker, en typisk artist man varken sågar eller hyllar. Den här gången sitter sista låten innan extranumret, hiten Wonderchild, så bra att betyget blir en trea istället för en tvåa.<BR>
