Allt sedan Robyns första platta har jag haft känslan att hon fortfarande famlar efter sitt eget sound. Att hon är nära och nosar på något som skulle kunna bli hennes varumärke, men storbolagsviljor att göra henne till slätstruken r?n?b-stjärna har alltid stått i vägen. Nu står hon dock på egna ben, med hjälp av det lika egna skivbolaget Konichiwa. <BR>Och det är först 2005 på nya Robyn som hon börjar famla rätt i genre-mörkret, med hjälp av The Knifes fingertoppskänsliga produktioner som passar betydligt bättre än plastiga kopior av Brandy och Monica-låtar. <BR>Både inledande Curriculum vitae, Who?s that girl och singeln Be Mine är fantastiska elektroniska poplåtar som ger Robyn det utrymme för egen tolkning som hon förtjänar. Men Robyn är samtidigt en aningen ojämn platta, och det finns lika många svaga som starka låtar. Dock också ett faktum som Robyn till stor del döljer med sin outtömliga utstrålning, glöd och vilja att visa världen att hon fortfarande kan.
