Johan Stagnelius var den störste av våra romantiska diktare och vi vet nästan ingenting om honom. Son till en Kalmarbiskop, begiven på starka drycker och andra gifter, anskrämligt ful och ohyggligt beläst.
En nästan perfekt sinnebild för det romantiska geniet, hans självförbrännande dårskap bor granne med den gudomliga inspirationen. Produktiv som få, trots ett kort liv (1793-1823) och det mesta han tog i blev guld. Han kunde nästan inte skriva dåligt, det finns sådana författare.
Michael Economou har skrivit en roman om Stagnelius sista tid i livet, ja om den inledande tiden också. I ett slags växelperspektiv slår berättelsen mellan de eländiga hyresrummen i Stockholm 1823 och barndomens scener i prästgården på Öland och ungdomens rummel i Lund.
Stagnelius erinrar sig, relaterar, summerar som åldringen gör. Den stränge och reaktionäre fadern, moderns nervositeter, den älskade systern. Barndomens lekar, rymningarna och de märkliga insikterna, infångade på kyrkogårdar och under återkommande rymningar från hemmet. Några minnen lindrar, andra tynger, ja, som minnen har för vana.
Som författare var Stagnelius väl inläst och skolad i tidens litterära och retoriska landskap. Gnosticismens dunkla insikter, Schlegels romantik, han tycks ha absorberat allt, biskopsbiblioteket från pärm till pärm, franska och tyska samtida, grekiska och latinska klassiker. Sedan vet vi inte så mycket, källorna om hans leverne är närmast enstaka.
Economou måste alltså fylla på med fiktionen och så långt är allt väl, de möten och händelser han plockar in i livsväven verkar troliga och Geijers hustru, som får en del ampra repliker i romanen undrade verkligen i ett brev varför geniet måste bo i en så förfallen och otrevlig hydda. Hon talade om hans kropp. Mot slutet av sitt liv konsumerade Stagnelius en och en halv liter brännvin varje dag och därtill opium.
Av den dieten dör man vid 29 år, men biografierna blir tunna, den välkända siluetten av honom kan lika troligt föreställa den nu bortglömde författaren Michael Choraeus.
Det finns alltså utrymme för stor fiktion kring denna stora gestalt. Det skulle nog också bli bra, om det inte vore för en viss okänslighet i språket. Economous gestaltning är mer pedagogiskt välmenande än dramatiskt livgivande. Nogsamt tillrättalagd och med god syftning. Dialogen stapplar, som roman vill det inte ta sig.
Människorna får agera staffage i en tavla som otvivelaktigt handlar om Stagnelius, diktaren, romantikern, den gnostiske mystikern. Ibland tar livet sig in också, några dramatiska minnen från barndomen växer ut till gripande mänsklighet, en gosse som ännu inte är diktare, men redan fångad i det spel som ska bli hans storhet och undergång, vrång, säregen, krokvuxen.