Reaktorhaveriet i Fukushima har givit renässans åt solmärket och åt Tage Danielssons sannolikhetsmonolog. Samtidigt har Folkteatern i Gävle fått en obehaglig aktualitet till sin pjäs om livet 25 år efter Tjernobyl.
Gävlebor och nordupplänningar är snabbt tillbaka i de känslor de hade tiden efter den 25 april 1986, konstaterar Michael Cocke, regissör och konstnärlig ledare på Folkteatern.
- Vissa åkte till Stockholm för att köpa mjölk till barnen. De var ute och räfsade när det här stora molnet kom, eller de kanske fick barn och undrade hur det skulle gå.
Historiska händelser har en tendens att krypa sig på oss bakifrån, skrev Folkteaterns förre dramaturg, Joakim Stenshäll 2006. Den existensiella ångest Tjernobylavfallet skapade i Gävletrakten ändrade teaterns inriktning och resulterade bland annat i Peter Oskarsons mastodontuppsättning Den stora vreden 1988. Teaters medarbetare sökte nya pjäser och uttryck.
Demonstration utan mål
När Folkteatern i vår uppmärksammar 25-årsdagen av katastrofen i Ukraina är det dock utan att nämna varken kärnkraft eller Tjernobyl på scenen. "Vi skulle ju handla" utspelas i ett köpcentrum med bollhav. Titeln syftar både på shopping och utebliven handlingskraft. Ett demonstrationståg har gått fram och tillbaka i årtionden och glömt vad protesten gäller.
Sex författare, däribland Aase Berg, Anna-Clara Tidholm och Anna Jörgensdotter, har skrivit fristående scener om en grupp människor som av någon anledning, kanske en katastrof, valt att bosätta sig i ett shoppingcenter.
- Det här är ju ingen kommentar till det som händer i Japan, men nu måste vi förhålla oss till det. Det här har blivit dagsaktuellt på ett väldigt obehagligt sätt, säger Michael Cocke.
Två sidor av samma mynt
Vilken är människans roll på jorden? Hur mycket energi har vi råd med när polarisarna smälter och orkanerna ryter?
Kärnkraft eller klimathot är olika sidor av samma existentiella mynt, frågor mycket större än den dagspolitiska agendan.
- Miljörörelsen måste lära sig älska städer, vetenskap, kärnkraft och genmodifierade grödor, sade den brittiske författaren Ian McEwan när han besökte Sverige i höstas efter sin senaste roman Hetta.
Tidigare hade han yttrat sig i miljöfrågor som kärnkraftsmotståndare, men under researcharbetet till romanen ändrade han åsikt och kom i stället att se kärnkraften som kylbalsam för ett överhettat jordklot.
Nu har klimathettan plötsligt hamnat i bakgrunden. I stället har Fukushimas rykande reaktorer och radioaktiva spenatplantor givit nytt liv åt Tage Danielssons tankegångar om osannolika härdsmältor. Efter jordskalvet citerats han flitigt i en debatt som väckts ur sin Törnrosasömn.
Punkarna argast
I dag personifierar Tage Danielsson de svenska kulturarbetarnas 1980-talsskepsis mot kärnkraften men en sökning i hyllor och skivarkiv visar att han var långt ifrån ensam. Argast var punkarna. "Tänk om allt går paj, jag är jävligt skraj" sjöng KSMB 1980. Liksom Tage Danielsson reagerade bandet på Harrisburgolyckan 1979.
Det gjorde även författaren och poeten Niklas Rådström. Jämngammal med KSMB:s Atomreggae är hans Dikt inför folkomröstningen om kärnkraft.
Kärnavfallet plutonium är döpt efter Pluton, dödsrikets härskare men också rikedomens i senromersk mytologi, påpekar Rådström i en fotnot.
Diktsamlingens enda långa dikt skrev han med
T S Eliots Det öde landet i bakhuvudet. I dag är han stolt över sitt unika försök att ingjuta poetiskt liv i politik.
- Jag är misstänksam mot alla former av system som inte går att stänga av. Vi måste förvara kärnavfall under hundratusen år när det inte finns några mänskliga strukturer äldre än tre eller fyratusen år. Det är något som borde väcka tvivel och tvekan hos en tänkande människa.