- 50 procent av mitt konstnärliga arbete handlar om att läsa, säger Thomas Hämén, Luleå kommuns ateljéstipendiat.
Kände sig kvävd
Han har tagit ett sabbatsår från sina konststudier på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Efter fyra års studier där och tidigare förberedande konststudier var han trött på institutioner och dessas hierarkiska system.
- Jag kände mig kvävd och ville bara bort från skolan. Det finns sådana förväntningar inom konsthögskolevärlden på att du ska förklara allt du gör och tala för det. Allt måste vara uttänkt redan innan du börjar och jag var rädd för att bli för teoretisk. Att min konst skulle bli för faktaberoende. Jag saknade ett rum för experiment och lust, säger han.
Därför kom ateljéstipendiet som en skänk från ovan. Ett års andrum, som i sin tur återfödde inspirationen.
- Jag har hittat tillbaka till konsten. Tycker själv att jag gör bättre grejer. Mitt arbete är mer lekfullt och mindre kravfullt. Jag behöver inte förändra världen med min konst, säger han.
Pendlar många mil
Sedan september 2012 har han pendlat mellan ateljén i Luleå, livet i Stockholm samt flickvännen i Berlin.
- Det ultimata vore att kunna ha ett boende i en storstad samt en stuga i fjällvärlden, helst vid Stora Sjöfallet. Jag gillar Norrbotten. Fjällen och skogen. Men i framtiden handlar det väl om att hitta ett hyfsat billigt boende. Jag har hört att det ska vara billigt i Detroit, säger han.
Framtida beslut ligger dock en tid bort. Nu arbetar han med fem olika utställningar han ska ha under året. En i Göteborg, en i Jönköping, två i Stockholm och så en utställning i november på Konsthallen i Luleå eftersom han är ateljéstipendiat.
- Jag jobbar utifrån mina referenser om vad som är bra konst. En tematik som intresserar mig nu är vad en upplevelse är. Jag problematiserar upplevelsebegreppet, egentligen vad är jaget och vad är de universella i elementen bortom kulturen.
Idéerna kommer från hans intresse för filosofin bakom neorealism - idén om att människan inte är en kulturell varelse utan främst del av ett biologiskt och geologiskt system där allt människan gör och är, är en del i ett större kretslopp.
- Jag tycker att dagens hjärnforskning är mycket intressant och kan visa en väg ut ur det postmodernistiska tänkandet, säger han.
Universell konst
Det Thomas Hämén söker är en väg till den universella konsten. För konsten ska, enligt honom, vara just universell. Det är konstens syfte.
- Jag läser mycket filosofi för att få en plattform att stå på. Det är så jag bygger min uppfattning om världen och gör konst som fungerar.
Och det är främst video och videoinstallationer han jobbat med. Då som material, inte ett medel för berättande.
- Det är ett dynamiskt material som även fungerar som skulpturalt element. Det är väl därför jag jobbar mycket med video, säger han.
Utforskandet av videons möjligheter har även inneburit samarbete med andra konstformer, både dans och musik. Samarbeten han håller högt, kanske främst för att han upptäckt hur roligt det kan vara att arbeta med andra. Bland annat har han spelat livevideo vid gruppen Embassys konserter och åker eventuellt på en Europaturné med gruppen i sommar.
- Jag når en helt ny publik. Jag tror inte att en konstpublik suttit kvar i 70 minuter och sett på en livevideo, men det luras publiken till vid en konsert.
Tiden i Luleå har som sagt gett honom arbetsro. För han har arbetat otroligt mycket. Men han har också fått en möjlighet att åter bekanta sig med staden han växte upp i.
- Jag flyttade härifrån 2006. Det var ett tag sedan jag bodde här och har dessutom fått uppleva en fantastisk vårvinter.
Till hösten återvänder han till Stockholm för att avsluta sina studier vid Kungliga konsthögskolan. Sedan får han se om det blir Berlin, London eller kanske som sagts Detroit.
- Samtidigt är det enkelt att bo och verka i Sverige. Du kan alla sociala koder, kulturen ... Men jag behöver nog en storstad för att arbeta nära branschen och få den input jag behöver, säger Thomas Hämén.