Det var då hon blev författare. Det var då hon med hjälp av berättelsen om flickan Lena som växte upp i Svinalängorna tog sig ur en djup depression. lästes och tolkades självbiografisk. Men ännu mycket mera var oskrivet. Undangömt och förträngt.
Det är de glömda detaljerna, men ständigt närvarande känslorna och osynliga ärren som är grunden till Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige. En dagbok för oktober 2011. Hon åker fram och tillbaka i egenskap av efterfrågad författare, håller föredrag efter föredrag. För interner på Kumla och Hinseberg, för socialarbetare i Malmö, kvinnor på Alla kvinnors hus i Stockholm och konferensdeltagare om kvinnomisshandel på Roskilde Universitet. Nästan varje gång undrar hon efteråt varför hon gör det, hon är ju så trött. Hon längtar hem och hon tycker att hon försummar sin familj. Men varje gång svarar hon sig själv att hon måste. Hon måste försörja sig.
Dagboksanteckningarna om föreläsningarna och resorna varvas med iakttagelser och funderingar. Och väderleksrapporter. I början förstod jag inte varför hon så ivrigt redogjorde för vädret i olika landsändar. Men småningom gick det ihop. Hon gör det för att få mig att förstå villkoren för dem som måste sova ute.
Hennes ärende är dubbelt. Dels detta: att uppmärksamma hemlösheten, att sätta ljus på det hon kallar fattigdomen. Dels att skriva sin egen historia, att tvinga fram minnena. Till sin hjälp har hon journalanteckningar från polisen, social- och sjukvården. Bland annat skriver socialsekreterarna att "Susanna frivilligt flyttat hemifrån" när hon var 14 år. Långsamt går det upp för både författaren och läsaren att den unga Susanna var hemlös. Att hon var en av dem som tvingades till olika hemska lösningar för att ha någonstans att sova.
Det är en fantastisk idé. Men tyvärr tycker jag inte att det håller. Inte litterärt, men framför allt inte politiskt. Som skönlitterär författare borde hon lagt större vikt vid att skära bort de många darlings som tynger texten. Det har gått för fort, det är för många upprepningar. Men det verkliga problemet är strålkastaren på "fattigdomen". Upprepade gånger skriver hon att hennes föräldrar inte var arbetslösa, de hade arbeten - men för dåligt betalda för att kunna ta hand om familjen. Ändå väljer hon att kalla familjen fattig, inte arbetare. Och trots att journalanteckningarna från samhällets väktare och beskyddare så tydligt visar oengagemang och nonchalans för familjens situation intar Alakoski en närmast underdånig inställning till socialarbetare och deras förståelse för "fattigas" situation. Både då och nu.
Hon döljer klassfrågan bakom termen "fattigdom". Hennes socialarbetarinställning till människor störde mig genom hela boken, men riktigt upprörd blev jag inte förrän på sidan 283 där hon skriver: "Svinalängorna har aldrig använts i folkmun. Jag hörde av en kollega på socialkontoret i Ystad, att en anställd på bostadsförmedlingen använde ordet om området där jag växte upp." Susanna Alakoski har en genuint äkta känsla av utsatthet. Av att vara utanför, en ingen. Därför känns sveket så djupt när hon lät oss tro att det var "Ystadsborna i allmänhet" som pratade skit om människorna i förorten Fridhem. I själva verket varde som använde uttrycket de som alltid föraktat oss som befinner oss i underläge.