- Det är som att vara ny i sitt eget land.
Merethe Lindstrøm ler när hon säger det, både nöjd och lite förlägen över den ovana situationen.
Det har gått ett par veckor sedan Nordiska rådet tilldelade henne sitt litteraturpris för Dager i stillhetens historie. Nu befinner hon sig i Sverige - inte för att lansera sin bok, utan på en sedan länge inplanerad semester tillsammans med familjen.
Äntligen ro
På tåget till Stockholm har hon för första gången sedan prisceremonin i Reykjavik fått tillräcklig ro efter allt ståhej för att kunna skriva.
- Jag har ju skrivit böcker sedan 1983, men det här är första gången jag verkligen har fått uppmärksamhet hemma i Norge. Det är helt nytt för mig. Det är märkligt att vara en person som inte hela tiden möts av frågan "Åh, du är författare? Borde jag ha hört talas om dig?".
Från att ha varit en författare vars böcker normalt sett trycks upp i några tusen exemplar är hon plötsligt en potentiell bästsäljare. Merethe Lindstrøm är glad över att strålkastarljuset riktats mot henne nu - och inte för fyra år sedan då hon också var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, då för novellsamlingen Gjestene.
- Då var jag inte klar, jag var inte mogen för att vinna något sådant då. Men nu känns det väldigt fint, jag hade kommit till en punkt där jag verkligen önskade mig fler läsare.
Eget språk
Hur kommer det sig att hon känner sig redo nu? Kanske hade hon skrivit sig fram till en plats där hon verkligen ville vara, säger hon. Nu är språket äntligen helt och hållet hennes eget, nu är hon säker i sin yrkesroll.
Dager i stillhetens historie är en lågmäld liten bok. Men berättelsen om paret Eva och Simon som på ålderns höst ställs inför minnen som tystats ned och förträngts har, som en norsk kritiker skrev, "sprängkraft som en tryckluftsborr". När Simon glider in i en begynnande demens lämnas Eva på egen hand med det som av olika anledningar kommit att bli deras gemensamma hemligheter.
- Plötsligt står du där ensam - det är en väldig utmaning. Det är inte bara han som är borta, säger Eva, det känns som om också hon har försvunnit.
Inte självbiografiskt
Relationer mellan människor har alltid intresserat Merethe Lindstrøm. Kanske började det redan i barndomshemmet, med två föräldrar som växt upp under diametralt olika förhållanden.
- I min fars familj var allt väldigt tyst och stilla, man höll inne med mycket, medan man i min mors familj pratade om absolut allt. Det tror jag har präglat mitt författarskap mycket, någonstans däremellan finns den plats jag skriver ifrån.
"Dager i stillhetens historie" är inte en självbiografisk roman. Men Merethe Lindstrøm har själv upplevt något av den tystnad som omger Simon i boken. Under de sista åren av sitt liv drog sig hennes egen pappa mer och mer in i sitt skal. Han var inte dement, men blev allt mindre intresserad av att kommunicera med omgivningen. Den provokation som faderns tystnad utgjorde har hon tagit med sig in i boken.
Störs inte
På kort tid har hennes eget ganska stillsamma liv blivit mer intensivt. Men är hon rädd för att skrivprocessen ska störas av den nyvunna uppmärksamheten? Nja, Merethe Lindström tror att hon kommit så långt i livet att det inte längre spelar någon roll.
- Jag har ju skrivit under så många olika förutsättningar tidigare. Jag har rest mycket, bott på många olika ställen, jag har varit gift och ensamstående, gift igen och haft småbarn. Oavsett hur det har sett ut har skrivandet inte störts eller påverkats.