Stockholm Pride pågår för fullt i veckan – men digitalt på grund av coronapandemin. I Norrbotten firas det också mer måttfullt. Tornedalen Pride genomfördes digitalt och på måndag tas beslut om i fall även den uppskjutna Luleå Pride 18–20 september ska firas på ett alternativt sätt.
– Antingen håller vi festivalen som vanligt, men vad det verkar kvarstår restriktionerna och då kan det bli digitala seminarier och konserter med ett begränsat antal live-platser, säger David Forsberg, projektledare vid RFSL Luleå och norra Norrbottens län.
Vad har pridefestivalerna och pride-tågen betytt?
– Dels har Sverige haft en lång historia av förtryckande lagstiftning och normer som gör att hbtp-personer inte har haft samma möjligheter att ta plats i samhället som andra. Dels är det är en fin grej, att få delta i en festival där man får vara norm för en stund.
David Forsberg är 31 år och uppvuxen i Pajala. Han var ett litet barn när Stockholm Pride arrangerades första gången, men det skulle dröja länge innan pridefestivalerna spred sig till Norrbotten.
Han var själv med och arrangerade det allra första Tornedalen Pride 2014. Det blev en succé med 800 personer i pride-tåget.
– Det var magiskt. Det var något man inte trodde att man skulle få uppleva.
Pride-festivaler och pride-tåg har på senare år arrangerats i flertalet av länets kommuner.
Som homosexuell tornedaling vet han genom personliga erfarenheter att pride-arrangemangen i länet behövs.
– Det har blivit mer välkomnande att bo och leva i Norrbotten som hbtq-person i och med att nästan varje kommun har pratat om det och haft arrangemang runt frågan.
Tidigare var det mycket hysch-hysch runt hbtq-frågan.
– I byarna pratade man kanske om någon som man misstänkte var homosexuell, men man pratade inte med den personen om det.
Han tyckte visserligen att han hade en trygg uppväxt i Pajala, men att komma ut som homosexuell kändes inte möjligt för honom.
– Det fanns väl en uppfattning om att homosexualitet var fult och äckligt. Det var skämt som florerade om att man skulle vara rädd för bögar och sådana saker, berättar han.
Inte förrän han var i 20-årsåldern och hade flyttat från Pajala vågade han bli öppen med sin läggning.
Hur känns det när du tänker på det?
– Det är ju fruktansvärt att folk utsätts för det och det var lite därför vi satte igång med Tornedalen Pride – för att motverka de befintliga strukturerna och visa att hbtq-personer finns i Tornedalen och att de är ok.
Hur tror du det är för ungdomar i Tornedalen idag?
– Generellt tror jag att det är lite bättre. Skolorna har börjat ta upp det mer än på min tid. Isen är bruten. Men sedan finns det så klart enskilda fall där andra aspekter som familjen eller kulturen gör att det ändå är svårt att komma ut –och även att komma överens med sig själv om att man är en hbtq-person.
Han vet många som har flyttat till Luleå eller till Stockholm för att kunna leva ett friare och öppnare liv.
– Det finns så klart personer som bor i Tornedalen som är öppna och lyckliga men de flesta flyttar därifrån. Och det säger ju någonting om hur det är.
Att pride-arrangemang måste ställas in under coronapandemin tycker han är förståeligt. Men han hoppas att de därefter kommer tillbaka med full kraft. David Forsberg möter många som tycker att de har spelat ut sin roll och inte behövs längre. Därför är det på ett sätt svårare att vara regnbågsaktivist idag än för nio år sedan då pridefestivalen firades i Luleå för första gången erfar han. Men David Forsberg håller inte alls med om att arrangemangen har blivit onödiga.
Hur länge kommer det behövas pride-festivler?
– Alltid tror jag. Oavsett hur långt vi kommer med hbqt-frågorna, så har vi ett minne att förvalta och en historia av förtryck som inte får glömmas bort.
Dessutom behöver vi visa solidaritet med resten av världen, menar han.
Finns det risk att hbtq-rörelsen tappar mark under ett sådant här år?
– Nej, det tror jag inte. Det har varit tydligt från alla regnbågshåll att oavsett pandemi eller inte så måste vi jobba med frågorna.
Dinns det risk att homofobin ökar om arrangemangen inte genomförs?
– Kanske inte efter ett år. Men skulle det inte vara något på 15 år finns det risk.
I helgen följer han Stockholm Pride. Det är särskilt ett seminarium som han tycker känns angeläget.
– Det handlar om att homosexuella män inte får ge blod, trots att vi har blodbrist i landet.