DE ÄR TILL SYNES KOLUGNA. Trots att deras mokumentär Tonsättaren ska premiärvisas på filmfestivalens första dag, finns det inte en uns nervositet i kroppen. Istället säger de sig mest vara nyfikna på hur filmen ska tas emot.
– Det här är faktiskt den första filmen vi vågar släppa ifrån oss. Hade vi vetat i förväg hur svårt det är att få med en film så hade vi kanske inte skickat in den. Så vi är förstås väldigt glada, säger Jonathan Forefält.
Han är född och uppvuxen i Luleå. Intresset för marinbiologi tog honom till Stockholm när det var dags att välja gymnasieprogram 2004. Där träffade han snart Love Friberger och de fann varandra i förkärleken för att sitta uppe på nätterna och kolla dokumentärer och kortfilmer på SVT. När Love i sin tur hittade en gammal super 8-kamera i sin källare, var det starten på en lång period av experimenterande.
– Det är egentligen hela tiden så vi jobbat. Vi har först testat och sedan lärt oss. Ur det föds det ganska mycket idéer, men vi har också mötts av många återvändsgränder, säger Love.
UNDER EN TID drev de det första super 8-framkallningslabbet sedan tidigt 90-tal och uppdragen avlöste varandra. De halkade in på musikvideoproduktion, bland annat till Nicke Anderssons (The Hellacopters) rockband Imperial state electric, men drogs allt mer mot sina egna idéer.
Idag är super 8-labbet ambulerande. Det mesta av den vakna tiden går till de egna projekten, däribland Tonsättaren. Den handlar om en arbetslös musiker i Arvika som får i uppdrag av SL att tonsätta Stockholms tunnelbanestationer.
– Vi följer honom under hans kreativa process, genom glädje och ångest. Det är lite som Spinal tap eller Banskys Exit through the gift shop. Man vet inte om det är på riktigt. Att just hitta balansen mellan vad som är trovärdigt eller inte har varit kul, säger Jonathan och fortsätter:
– Lite tar vi också upp frågan om kulturstöd, på vilken grund får folk kulturstöd egentligen? Vi är för ett stöd. Men hur använder man det bäst?
UR DENNA MOKUMENTÄR, som kommer visas tre gånger under festivalen, föddes också ett långfilmsmanus som idag i stort sett är färdigt. Just nu söker Jonathan och Love producenter till detta och hoppas på inspelningsstart nästa sommar. En stor del av historien utspelar sig i Luleå skärgård och inte minst på Långön där de spenderat mycket tid.
– Det är verkligen en häftig plats, Luleå skärgård. Där finns milsvida stränder och ingen är där. Nästan lite öde är det. Och så midnattsljuset.
De beskriver filmen som en mörk komedi. Men mer vill de inte säga, förutom att det förmodligen är en historia som aldrig tidigare visats på svensk biograf.
– För våra chanser att spela in filmen känns Tonsättaren enormt viktig. Inte minst för att vi nu kan tas på ett annat allvar. Vi har ju ingen utbildning på pappret, säger Jonathan och Love fyller i:
– Men det vi egentligen saknar mest från att inte ha gått någon utbildning är kontaktnätet man skaffar sig. Vi märker att det bara de senaste veckorna gått bra mycket snabbare att få till möten och liknande.
Har ni hunnit skaffa er någon speciell stil?
– Nä, egentligen inte. Projekten hittills har ju varit ganska spridda. Men vi är väldigt dialogdrivna och lägger extremt mycket värde i det som sägs. Så det kanske kommer att utmärka oss.
– Och det kanske är det som fattas i Sverige. Många av de svenska skådisarna spelar ju även teater. Och det märks. I till exempel USA så respekterar man på ett helt annat sätt att det faktiskt är två olika typer av skådespeleri. Ulf Malmros glänser till i det fallet ibland. Även om det är mycket filmjölk också, skrattar Jonathan.