Precisionen som livsinställning

Tanken på att det finns något absolut, som en universell formel eller en realdefinition har i alla tider upptagit människans tankemöda. Om vi bara hittade kärnan, själva principen, så skulle allt lysa i ett förklarat ljus. Förkunnare och filosofer har försökt. När gudarna vägrar oss svar sätter vi vår tillit till andra auktoriteter och budbärare. De, som möjligen kan hjälpa oss att tolka tillvarons gåtor. Under 1800-talet med romantiken tvingades konstnärerna, på grund av att fotografin monopoliserade verkligheten, ge sig själva ett nytt uppdrag. Låt oss söka oss inåt, mot botten! löd parollerna. Men, hemska tanke, tänk om det inte finns någon botten, inget absolut och inga realdefinitioner. Att allt bara flyter som tillfälligheter spelande mot varandra. Att den konstnärliga praktiken bara är överenskommelser som inte kan ge några svar och inte ens formulera några vettiga frågor. Vi tolkar den som vi tolkar oraklet genom att själva fylla i de svar vi för stunden vill ha. Vad kan man då tro på, och vilket moraliskt värde skall man tillskriva alla asketers och rättrognas självpåtagna offer och försakelser. De här tankarna kommer till mig vid läsningen av boken om framlidne Arvidsjaurkonstnären Per Fredrik Glommé (1930-2000). Det är en bok som kom till på initiativ av professor emeritus Leif Sjöberg (1925-2000) tidigare verksam vid State University i New York. Han och åtta andra skribenter, däribland konstvetaren Teddy Brunius, författarinnan Sara Lidman (1923-2004), och förre kulturredaktören vid NSD Stig Carlsson, försöker i denna volym utgiven av Per Fredrik Glommés vänförening ringa in Glommés konstnärsskap. Texterna utgörs av betraktelser och tolkningar av konstnärens bilder samt några intervjuer, en av Eva Wanler, och en annan av författaren Peter Lucas Erixon och en tredje av Roland Spolander, professor vid konstvetenskapen i Umeå som dessutom står för redaktörskapet i boken. I intervjuerna och i en brevväxling med den sistnämnde formulerar sig konstnären själv om sitt uppdrag. Häri återkommer han gång på gång till just sökandet efter det absoluta, till kärnan, den ultimata gestaltningen av det existentiella. I sökandet efter detta valde han ett utanförskap, han valde bort ett bekvämare stadsliv mot ett liv i ensamheten i Nordanås, en by om tre gårdar mellan Arvidsjaur och Arjeplog. Han valde också bort ett måleri som i någon mån kunde ge viss ekonomisk bärkraft mot en slags ren grundforskning i färg och form. Vad han levde av är en gåta för de flesta, grundforskning har aldrig varit särskilt lukrativt och definitivt inte konstnärlig sådan. Peter Lucas Erixon skriver i en av texterna att Glommé hade precisionen som livsinställning och bejakelsetillstånd. Då är det synd att man i hans konstnärliga testamente inte har följt upp bildreproarbetet bättre. Färghållningen i trycket mot papperskvaliteten lämnar mycket övrigt att önska. Det ser ut som reproduktioner från femtiotalet. Skall man prata om absoluta värden så måste även bildmaterialet vara av högsta kvalitet annars faller ju hela resonemanget. Leif Sjöbergs och Sara Lidmans texter brottas krampaktigt med tolkningar av Glommés bilder, medan övriga texter handlar mer om hans konstnärliga uppdrag och hans självvalda utanförskap. Konstnären Crister Lövgren, Gallejaur, formulerar det som ligger underförstått i de flesta av bokens texter nämligen det heroiska i förhållningssättet - det är rent bibliskt, han valde bort världen i strävan efter den sanna konsten. Nådde han den då? Det kan möjligen bilderna ge svar på, själv har han tystnat. Ett vet jag dock med visshet, gränsen mellan heroism och obsession är ofta ytterst tunn, och till det vill jag tillägga "Det Tao som kan sägas är inte det rätta Tao".

Precisionen som livsinställning

Konstnären Per Fredrik Glommé porträtteras i en ny bok. Han tillägnas en bok postumt efter sin död, där flera andra konstnärer också kommer till tals.