Stundvis, under den lo fi-stompiga Acousmatic sorcerys lopp, är det svårt att avgöra i fall upphovsmannen Willis Earl Beal är ett autodidakt geni, eller bara en excentrisk hemlös människa som spottar ur sig triviala observationer, bankar på hemmabyggda instrument och spelar in det hela med utrustning fyndad på ett skrotupplag.
Sanningen tycks dock ligga i att han är både och.
Beal växte upp i Chicago, men drabbades för några år sedan av en plötslig längtan efter att vara nära öknen. Han spontanflyttade till Albuquerque, New Mexico, levde som hemlös tills han fick jobb på ett motell och började spela in låtar med instrument han hittat, byggt eller köpt på loppmarknad. Som bakgrundshistoria är det hela lite för osannolikt för att inte generera buzz, och det var bara en tidsfråga innan något skivbolag lyckades lägga fingrarna på honom.
Det skivbolaget blev XL Recordings och elva låtar från Beals tid i Albuquerque kom att utgöra debutalbumet. Resultatet är minst sagt av varierande kvalitet; från den klädsamt entoniga Monotony (geni) via den krystat rappade Ghost robot, med idiotrim som "Freewheelin’ like I’m Bob Dylan" (excentrisk/hemlös), till det urbana beatpoemet Angel chorus (excentrisk/hemlös/geni), men tack vare Beals orädda uppfinningsrikedom, uppriktighet och, ja, till viss del den fantastiska uppkomsten, kan jag inte låta bli att älska skivan. Den är långt ifrån perfekt, men åtminstone till viss del genialisk. Och precis lagom uteliggarexcentrisk.