Pratsamt om datanördar

Jag erkänner då redan här och nu (så är det avklarat): Jag är inte med i Facebook, tänker inte heller bli med där, om så en majoritet av hela den övriga världen finns närvarande där (just för tillfället: 500 miljoner; en svårt svindlande siffra). Varför inte det då - varför inte ansluta sig till detta sociala medium och därmed följa flocken? Därför att livet är för kort, jag har massor med annat att göra (och så har jag aldrig varit mycket för flockbeteende och har en inbyggd misstänksamhets-radar för folkliga massrörelser). Men detta förhindrar mig i alla fall inte från att betrakta och med accelererande fascination ta till mig David Finchers (regi) och Aaron Sorkins (manus) pinfärska film (den äger i princip rum just nu och medan den utspelar sig) The Social Network. Som handlar om Facebook-grundaren Mark Zuckerberg, mycket arrogant, med säkerhet lite knäpp, men knappast inte alls särskilt girig - världens yngste mångmiljardär i dollar. Inte särskilt förvånande är det den gamla vanliga sensmoralen som dominerar och inrapporteras här: man blir inte direkt så väldigt mycket lyckligare, "bara" för att man äger x antal miljarder. Mark Zuckerberg beskrivs som kutryggig och inåtvänd och inledningsvis var han helt inställd på att tjänsten Facebook enbart skulle riktas mot universitetsvärlden ("dumb fucks" mejlade han cyniskt till en kompis medan han utvecklade sajten), fast den visade sig ju snart vara hur beroendeframkallande som helst och folk var hur villiga som bara den att berätta om sig själva, för vem som helst. Zuckerberg hade inte många vänner från början och ännu färre nu. Han verkar verkligen inte särskilt lycklig i filmen och av vad man har läst och sett så är han det inte heller i verkligheten. Visserligen lockar sajten (och säkerligen de troget inrullande pengarna) till sig diverse datagroupies, (grumliga kvinnoporträtt) redo att tillhandahålla avsugningar och andra sexuella tjänster, och nörden Zuckerberg är inte speciellt nödbedd. Men han tycks inte bli så värst mycket gladare ändå. Han tillåter att medgrundaren Eduardo Saverin blir utmanövererad och lyssnar hellre till Sean Parker (Justin Timberlake i en trovärdig roll), medgrundare till Napster (föregångare till musiksajten Spotify), som bryr sig föga om miljoner utan i stället vill satsa enbart på miljarder. Det enormt pratsamma, men garanterat drama-dynamiska, manuset är skrivet i en sorts ping pong-intensitet och dialogstinn ordrikhet av Aaron Sorkin (mannen som grundlade sin besvarade kärlek för hur många ord i manusen som helst i TV-serien Vita huset) och det pratas inte bara utan sägs något också; maniskt och som om energidrycker och speed vore bränslet bakom det hela. Regissören David Fincher har inte gjort sig känd för den här sortens filmer utan har fyllt sin cv med titlar som Seven, Fight Club och Zodiac; höggradigt dramanerviga och febriga filmer (just för tillfället gör han den amerikanska versionen av Stieg Larssons bestseller Män som hatar kvinnor). Men han har lyckats oklanderligt i sin gärning här, vilket med säkerhet kan sägas även om unge Jesse Eisenberg som Mark Zuckerberg - nörden personifierad. Slutligen får The Social Network mig inte alls att omvärdera min privata inställning till Facebook men dock att helhjärtat definiera den som en av årets mest kvalitativa filmer. Alla bör verkligen och absolut se den.

Pratsamt om datanördar

Jag erkänner då redan här och nu: Jag är inte med i Facebook. Men detta förhindrar mig i alla fall inte från att betrakta och med accelererande fascination ta till mig The Social Network.