Numret av Kuriren från början av 90-talet är dammigt och ligger djupt nere i källaren. Den svenska deckaren fyllde 100 år och jag skrev en artikelserie om svensk kriminallitteratur. Minns hur jag letade med ljus och lykta för att hitta en enda kvinnlig deckarförfattare att skriva om, och till slut fann endast två levande i Sverige (Kerstin Ekman och Jenny Berthelius). Den svenska kriminallitteraturen bestod i övrigt av några grubblande manliga poliser med misslyckat privatliv.
Tjugo år senare, i januari 2011, går jag in en bokhandel i Bogotá, den myllrande brutala huvudstaden i Colombia. När killarna i butiken hör att vi är svenskar bubblar de över av entusiasm, Stieg Larsson, Henning Mankell, Åsa Larsson, de älskar svenska novelas negras. På tunnelbanan i Buenos Aires missar människor nästan sina hållplatser för att de står med näsorna tryckta i Stieg Larssons Los hombres que no amaban a las mujeres och några månader tidigare föreläste jag om svensk kriminallitteratur på ett ryskt universitet.
I Sankt Petersburg skyltade bokhandeln med de senaste ölandsmorden av Johan Theorin.
Det är som tennisen på 70-talet, när det fanns en Björn Borg och så en Wilander och en Edberg, som bevisade att det var möjligt, att man kunde slå sina bollar på garageporten och nå makalösa framgångar, och som det slogs på tennisbollar de åren.
Den svenska deckaren är inte längre bara litteratur, den är exportvara, turistattraktion och folkrörelse. Genom att den blandar högt och lågt och tar utrymme i bokhandeln är den en ständig irritation för delar av det litterära etablissemanget. Dessutom utmanar den myten om den ensamme författaren, det upphöjda geniet. Många skriver likt Sjövall-Wahlöö och Roslund-Hellström i par, och det är inte bara författare utan journalister, ekonomer, advokater och läkare som plösligt tar plats bland de upphöjda. Flera av dem har likt Åsa Larsson börjat med att gå en kurs för författaren Sören Bondeson, som de senaste femton åren har undervisat i konsten att skriva en kriminalroman. Nu föreligger hans kunskaper i bokform, utgiven på Ordfront, som arrangerar de succéartade kurserna.
Sören Bondeson börjar med att förkasta missuppfattningen att deckare skulle vara underhållningslitteratur. Underhållning, skriver han, är ett lekprogram i tv och inget fel i det, men en bra kriminalroman handlar om ondskan i olika skepnader och speglar verkligheten - och det är något mer än underhållning. Det är behovet av att bearbeta ondskan inom oss, "vår tid på jorden har sannerligen inte varit någon romantisk komedi", parat med människans djupa behov av berättelser. Kriminalromanens framgång kan till stor del förklaras med att den erbjuder berättelser som speglar liv, speglar vår tid, när den episka romanen har tappat kraft, och historierna om brott och ondska går tillbaka till Bibeln, till myten om Oidipus som slog ihjäl sin far, till Medea och Macbeth - det är inget nytt som bokförlagen har hittat på för att sälja böcker.
Han slår också fast dumheten i att avfärda kriminallitteratur som skräp. Visst finns det somligt som är dåligt, liksom det finns dålig poesi och dåliga självbekännelseromaner, men det skapas också krim av mycket hög kvalitet. Den som vill skriva en deckare ska vara medveten om att det krävs djup i figurerna och språklig gestaltning, precis som i vilken roman som helst, förutom de speciella krav som genren ställer. Till sin hjälp har Bondeson tre medförfattare, som har gått hans kurser och lyckats väl efter det: förutom Åsa Larsson, Jens Lapidus och Tove Klackenberg.
Efter att ha skrivit en egen kriminalroman och varit redaktör för ett tiotal, så kan jag gå i god för att det mesta man behöver veta finns här. Berättartekniker och intrig, vikten av research och villospår, perspektivbyten och gestaltning. Bondeson framhåller både nödvändigheten av ett detaljerat scenario och lusten i att skapa det, att bygga egna världar, den barnsliga förtjusningen! Omarbetandet, vikten av att sitta ner och skriva även när det är tråkigt, avfärdandet av myten om inspiration - den får man två gånger om året, och ska man vänta på den blir det ingen lång roman.
Med tanke på helhetsgreppet så är det här dock en förvånande tunn volym, en ganska schematisk genomgång. Mycket blir sagt, men ändå efterlämnar boken en viss tomhet, ungefär som när man läst en deckare där upplösningen går lite för lätt. Jag tror att Bondesson är en alldeles utomordentlig kursledare med djup kunskap i sitt ämne, men i bokform blir det lite för teoretiskt och blodfattigt. Skisserna över strukturer kan jag föreställa mig ger insikter när de förmedlas via en passionerad föreläsare, men blir svåråtkomliga i enbart svart på vitt. De hade behövt mer av exempel, både av det lyckade och misslyckade, fler perspektiv för att hjälpa läsaren att se mönstren. De tre medförfattarnas roll är till en början lockande, att få kika bakom kulisserna, in i deras skrivarhjärnor, men Bondeson använder deras stilar som exempel en gång för mycket - det blir lite för vänligt och snävt.
Så, för den som drömmer om att nå bokdiskarna världen över är det här en utmärkt checklista över om man eventuellt har missat något, men i grunden handlar även kriminalromanen om det som Bondeson också skriver: en historia att berätta och lidelsen att skriva det som måste skrivas.