PR-byråerna - dagens politiska konstnärer

När Olof Palme ställde sig på ett lastbilsflak i Almedalen 1968 var det inte för att en PR-strateg hade lagt fram ett nytt koncept som skulle "kommuniceras" till väljarna. Tiderna har förändrats en hel del sedan dess. Det finns numera strategier för allt. Från Göran Perssons glasögon till Lars Leijonborgs kavaj. Ungefär.
Ofta övervärderas PR-strategernas roll i den svenska politiken av journalister (som vill ge skenet av att de har koll på läget men vanligtvis förväxlar spelet i den svenska riksdagen med TV-serier om amerikansk politik). En sak dock är säker: även om den politiska samtidskonsten i högsta grad är levande i Sverige, så skulle konstnärerna inte längre klara av rollen som förmedlare av valrörelsepolitik. Denna har ju sedan länge förgrenat sig till en mängd fält och handlar i dag lika mycket om bloggar, webbsajter och rörlig reklam som bilder, slogans och emblem.

Politiska konstnärer
Utvecklingen har lett till att PR-byråerna tagit över rollen som de viktigaste politiska konstnärerna i Sverige. Spelar det då någon roll? Ja, det gör ju det, för avsändaren formar i allra högsta grad den efterföljande diskussionen. Mötet med konst handlar - för många människor - om att finna innebörder och betydelser. Vi har helt enkelt för vana att leta efter budskap när vi ställs inför ett konstverk. Hade uppdraget att formge valaffischerna getts till konstnärer, hade därför samtalet om innehållet handlat betydligt mer om just budskapet och mindre om lyckade eller misslyckade strategier.
I dag - när alla är såååå medvetna om att det är PR-byråer som ligger bakom politiska presentationer - diskuteras valplakaten i stort sett enbart utifrån reklambranschens förhållningssätt till världen. Då låter det ungefär så här: "Göran Hägglund är ju ganska fotogenisk - även om han har en lite galen blick, men det ger ju också extra energi till bilderna" (från tidningen Resumé - som precis som alla andra medier bjudit in reklamare för att bedöma årets valaffischer).

Politik handlar om utseende
Resultatet blir en värld där inget betyder något: ett budskap är inte längre ett budskap utan har reducerats till att bedömas enbart som en lyckad eller misslyckad strategi. Politik handlar plötsligt bara om utseende. En slutsats av detta är att PR-byråerna faktiskt är ganska usla politiska konstnärer. Tyvärr kommer det inte räcka som skäl för att de ska bli av med jobbet.