Det är svårt med den här sortens skivor, de är så egna att man inte vill hemfalla åt det här refererandet till andras musik. Samtidigt vill man att andra ska förstå och söka upp den. Och då är det svårt att på ett begränsat utrymme beskriva musiken i enlighet med vad den förtjänar.
Här är vad jag tänker på, att det känns som alltså, inte som det nödvändigtvis låter som. Confusion is Sex med Sonic Youth, Suicides första, Pornography med Cure, John Carpenter, Wu-Tang Clan, Kraftwerk och Liars. Och när man om natten promenerar genom industriområden, över broar och in i sovande städer.
Jag trodde aldrig att Portishead skulle komma tillbaka. Jag trodde definitivt inte att de skulle vara bra, till och med bättre, än de var för elva år sedan när deras senaste studioalbum kom. Och hoppas någon på det där kafémyset som debuten Dummy gav upphov till får man fortsätta hoppas, man får leta upp något annat, förslagsvis Untrue med Burial. Det finns förresten ytterligare en beröringspunkt med Sonic Youth, nämligen den att Portishead bevisar att det går att växa upp, att åldras med värdighet och konstnärlig integritet. Man tror på livet igen. Eller i alla fall gör jag det.