Populärmusik från Vittula

Ungefär 700 personer fyllde upp Sporthallen Rian i Pajala på måndagskvällen och utgjorde premiärpubliken på den minst sagt efterlängtade filmversionen av Mikael Niemis extremt framgångsrika roman Populärmusik från Vittula. Och jag skulle tro att de var nöjda. Så nöjda man kan vara med en filmversion av en roman, som säkert alla de cirka 800.000 läsarna av den romanen har egna och personliga åsikter omkring. Regissören Reza Bagher har koncentrerat sig på den starka vänskapen mellan grabbarna Matti och Niila och det har han gjort helt rätt i. Den tror man på. Obetingat. Och såväl Max Enderfors (Matti) som Andreas af Enehielm (Niila), som de tonåriga grabbarna (även de som spelar smågrabbarna är mycket lyhörda), är sensationellt bra i rollerna. Om man sedan har favoritscener från romanen, som inte återfinns i filmen ? så får man vara beredd att köpa detta faktum. Så exempelvis så har man skippat arvstvisten efter farmor och den famösa råttjakten ävenså. Och eftersom det allaredan dricks mera sprit i den här filmen än på månget gott år, så valde man också bort sekvensen med kappsupandet i reningsverket. Fast farfars alkoholindränkta 70-årsfest finns kvar, hur intakt som helst. Liksom en bröllopsfest där Lennart Jähkel och andra excellerar i skrönor och mytomaniska betraktelser. Givetvis finns Björn Kjellmans skånske musiklärare Greger med. Och hans kamp på racercykeln mot bussen mot Kaunisvaara. Mycket roligt. Däremot har jag lite svårt att se relevansen och fantasteriet kring den döda ? och likafullt återkommande ? laestadianska farmodern. Där hade man lätt kunnat begränsa sig. Göran Forsmark är utmärkt som Mattis jovialiske far och likaså är Sten Ljunggren stabil som farfadern (uthållighetsprovet i bastun är inte att leka med!). Jag imponeras också av Jarmo Mäkinens tungt ansiktsmuskelgymnastiserande och labilt våldsamme fader till Niila. Samt av alla de märkligt karakteristiska figurer som man också sökt fram till alla birollerna. Men Populärmusik från Vittula är också en film om rock?n?roll-musikens eviga betydelse. Det finns helsköna scener när grabbarna försöker ta sig fram via Beatles Rock ?n? Roll Music och när de framträder med den på roliga timmen så blir det hysteriskt. Över huvud taget så är det så att att det finns scener som är så roliga i den här filmen att man nästan ramlar av stolen och ner på golvet. Jag är alltså långt från besviken och tror stenhårt på att detta kan bli en succé ? över hela landet. Och att filmen på något sätt skulle befästa eventuella fördomar om norrbottningar ? det tror jag inte på och det är enbart ett löjligt påstående. Nöj er med att se en mestadels gripande och lika mestadels bra film. Och strunta högaktningsfullt i resten.