Pop från någon som var bäst i klassen

I pressreleasen skriver Annika Norlin om hur det låter indie och country, men det gör det inte. Och tack gode gud för det. Det låter vuxet och habilt: det är fallande basgångar och backbeats och i tonart mest hela tiden. Andreas Matsson, som även producerat, lägger in lite Popsicle-gitarrer här och var (jo han gör faktiskt det, inte så många men han gör det. Lyssna på bränget i Middleclass och hur högt den akustiska är mixad i samma låt, typisk Popsicle-detalj). Det är lite lyxigare produktion än på Säkert-skivan, vilket är bra. Det som förvånar mig mest är att texterna är så mycket bättre på den här skivan. Vilket i och för sig förstärker känslan av att Annika Norlin var bäst i klassen på allt och nu har dåligt samvete för det. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så. Det är liksom lite för duktigt emellanåt, vällagat, men för lite tuggmotstånd. Parenting Never Ends och förstasingeln Anna håller hela vägen, på alla plan, när jag lyssnar på dem börjar jag gråta för det är så sorgligt och bra. Och Travelling With HS, jag önskar att skivan varit mer så: mer liv och mindre mys. För i övrigt lämnar det mig lite oberörd, så där som när man har radion på och inte slår av bara för, ja, att. Men så var jag snarare sämst i klassen också.