Någon har meddelat mig att den här tjejen egentligen heter Anna Åhman men - spela roll vad hon än väljer att heta.
På den här plattan (debuten) är det i alla fall Birgit Bidder som gäller och det är ju ett genuint tufft namn så... bara att gratulera alltså!
Och musiken som så fullständigt fenomenalt briserar ut från The Life Home är ju, faktiskt och bara, helt hänförande. Ihopspikad av oförfalskad glädje. Armerad av okrossbar romantik. Efter första lyssningen känner man en viss förvirrad yrsel. Efter den andra är den känslan ersatt av glad upphetsning. Pulsökning och blodtrycks-rush. Bidders speciella röst erövrar allt större del av hjärtats, hjärnans och magkänslans territorier. Man mår helt enkelt så väldigt jäkla bra av det här, att man känner för att helt spontant hoppa in i närmaste vägg (eller något ditåt).
Jari Haapalainen, den allt mer uppenbara nordliga parallellen till de amerikanska kollegerna Don Was eller/och Rick Rubin, har producerat på det viset att han med aktivt lugn har förvaltat den individuella särart som Birgit Bidder ändå är innehavare av.
Titel-låten The Life Home inleder den starkt magnifika sviten av personlig pop, med säreget sympatisk fortsättning i den enorma Parking Lot Paradise, och så därefter bland andra Coming Down, Silverblind och den svidande sötsura farväl-strofen Psalm From A Heart.
Det låter (DEFINITIVT aldrig och inte ens för en sekund: pretto!) men galvaniserat eget, sprakande skickligt och (i förekommande fall och det är väldigt ofta det) även - något som är direkt svindlande nära det magiska.
Kom alltså ihåg var ni tog del av den här uppgiften och det före de flesta andra: det Bidder-ska totalgenombrottet borde nu rimligen vara (högst) en fingerknäppning från att förverkligas.
Var med om det.
Redan från början.