När du är död ska jag dansa på din grav!
Kan man sjunga det i tv? Om en sittande premiärminister? Det var i alla fall vad Elvis Costello gjorde 1989, när han framförde Tramp the Dirt Down i BBC. Samtidigt passade han på att lägga ut orden om sin avsky för låtens huvudperson.
Det mest märkliga med denna historia är att Costello egentligen bara följde en tradition inom brittisk popmusik, som är fullproppad med chockerande aggressiva anti-Thatcher-låtar.
Utan tvekan framstår Thatcher som ett av de viktigare musikaliska naven för det tidiga 1980-talet: hon är indirekt upphovsman till hundratals låtar av artister som bland annat The Jam, The Style Council, The Kinks, Billy Bragg, The The, The Blow Monkeys, The Exploited, The Beat och Morrisey (som inte särskilt försynt undrade "When will you die?").
Ett paradexempel är dock Pink Floyd, som efter den gigantiska succén med The Wall utan tvekan var ett av världens största band. Så vad följer då en sådan grupp upp sin framgång med? Svaret är: en ilsken hatskiva om Thatcher och Falklandskriget.
Musikernas motstånd mot Thatcher var så stort att popmusiken som fenomen först kunde omfamnas av det politiska etablissemanget när Thatcher var borta för gott ur politiken. Inte förrän Tony Blair blivit premiärminister kunde de internationella hitlistesuccérna med stolthet lyftas fram som lyckad exportvara under "Cool Britannia"-etiketten.
Den brittiska politiska popmusiken kom i hög grad att påverka omvärldens syn på Thatcher. Möjligheten att ta del av ett internationellt nyhetsflöde från ett land som till exempel Sverige var liten under 1980-talet, men tack vare den ständiga tillströmningen av ilskna låtar från kända artister, hamnade den brittiska in- och utrikespolitiken ändå i en stor del av de svenska tonårsrummen. På så sätt kan man tveklöst säga att Thatcher bidrog till att höja kunskapsnivån om omvärlden.