Politiskt inlägg av yppersta klass

Så här några timmar efter att ha sett turnéuppsättningen av pjäsen, den hade premiär tidigare i år på Dramaten, lutar jag åt det senare. Efter sig har hon och regissören Christian Tomner inte lämnat något tröst utan ett tomrum så stort att jag inte vet hur man ska ta sig förbi. Här finns ju ingen, ingen, att fråga om vad vi ska göra nu när folkhemmet inte gick att bygga så som fäderna tänkt sig. För Helgonlegender är ingen pjäs man kan borsta av sig, här talas det påträngande och tydligt politik. Men den har problem. Tolkningen är inte särskilt psykologiserande och gestaltningen därefter; under de tjugo år berättelsen utspelar sig förändras nämligen människorna mycket lite. Någon sådan tolkning tror jag inte heller låter sig göras av Majgull Axelssons manus även om människans förmåga att hantera sitt väsen berörs. Hennes ärende är helt enkelt ett annat. På så sätt är hennes pjäser ovanliga i en teatertradition med förkärlek för kammarspel, men de blir samtidigt lite platta och grova. Först tycker jag också att uppsättningen rent av är dålig. Senare förvandlas dock upplevelsen till en klump i magen. Inte heller i verkligheten har kvinnorna det handlar om, arbetarklassens mostrar, systrar och döttrar, haft särskilt stor chans att förändras. De vi möter i Axelssons pjäs har missat den enda möjligheten till stolthet och en någorlunda självkänsla; skötsamheten och förmågan att alltid hitta någon slags, om än liten, ordentlig försörjning. Den äldsta, Anna Maria spelad av Susanne Barklund, fick efter fyra år se sitt mål om att åtminstone ge sitt barn både en mamma och pappa. Dottern Carita, Lina Englund, får i stället växa upp hos mormor i Småland. Efter sitt misslyckande lägger Anna Maria också ansvaret på dottern, Carita är konstig, elak och lögnaktig. En ond unge. Upptagen med sig själv släpper hon inte heller in dottern när hon flyttat ihop med den mycket äldre Åke, Claes Ljungmark. Han i sin tur har klättrat på stegen, är både politiskt aktiv och studierektor. Men med en mycket stark revanschlust från sin fattiga barndom på 1930-talet har han blivit både blind, döv och självupptaget korkad. Hans tirader är outhärdliga i sin autenticitet. Carita förblir därför ensam och föder även hon tidigt ett barn som snart blir två. Hoppet om stolthet sättes till att socialen "fan inte ska ta ifrån henne barnen". Arbetslinjen är dock inte Caritas och här blandas sjukskrivningar, korta inhopp, och utbildningar som inte leder till jobb. Mot sin förstfödda Hanna, Sandra Huldt, är Carita grym, hon kan inte annat. Och när Hanna som femtonåring föder sitt barn finns inte någon möjlighet att ens försöka skrapa ihop en gnutta självkänsla. Allt lidande och faktiskt kamp åses av en grå man och en svart kvinna. Man kan tolka dem som Folkhemsbyggaren, kanske är det Olof Palme då pjäsen börjar den där lördagen 1986, och Bildningen. Dessa utanförmänniskor som aldrig tar slut och som bara blir flera förbryllar Palmen, Lars Amble. Bildningen eller liberalismen, Anki Lidén, har inte heller hon några svar. Men hur man än vrider på den så erbjuder Majgull Axelssons text inte någon dramatisk nerv. För konstfullheten svarar i stället scenografen Lena Lucki Steen och ljusmästaren Rudi Schuster. Ur de öppnande dörrarna är hans ljusstrimmor bara bara utestängande medan scenografens vita stumma väggar, dörrar, luckor och vassa hörn förvandlar Sverige till ett rum som är kallt. Nämnas bör också Sandra Huldts hukande rolltolkning av Hanna. Däremot är Helgonlegender ett politiskt inlägg av yppersta klass. Axelsson bryr sig inte ett skit om det nya arbetarpartiet, det utan e, utan utmanar arbetarepartiet. Vad ska nu göras åt klassbytet som kom av sig? Det är en stor fråga och oväntad på en teaterscen.
Fotnot: Helgonlegender spelas i Kalix 22 oktober och Piteå 23 oktober.