Politiska virrvarr och kaotiska själsliv

Amelie Posse (1884-1957) var sondotter till godsägaren greve Arvid Posse. Kungen av Skåne kallades han. Finans- och statsminister tre år på 1880-talet. Hennes morfar, Gunnar Wennerberg, var också en framstående politiker. Han är dock mer känd för sångsamlingen Gluntarne. Usch, sa den unga Amelie. För mycket punsch. Bara ett evigt raglande.Hennes föräldrar umgicks med kungligheter och den tidens kulturella elit. När Amelie senare i livet vände sig till kungahuset och samhällets notabiliteter kunde hon därför hoppas att de skulle tillgodose hennes önskemål. Till hennes favör ska sägas att det okamouflerade tiggeriet om pengar och tjänster sällan gällde henne själv utan andra. Nu har Eva Strömberg Krantz skrivit en 500-sidig biografi över Amelie Posse med titeln En ande som hör jorden till. Det andliga, må det så vara Gudstro eller riskabla utflykter på psykologins vidsträckta domäner, överväger inte i boken. Ändå har det ett visst intresse.Amelie Posse var först gift med den labile Andreas Bjerre, kriminalpsykolog och sedermera professor i straffrätt i Dorpat (Tartu). Despotisk och egocentrisk var han. Trött, alltid trött. Kunde aldrig sluta med att rota i sitt inre. De skilde sig och kort tid senare gifte han om sig med Amelies väninna Madeleine Bennet. Man kan på goda grunder anta att hon och Amelie hade haft ett lesbiskt förhållande. Inte första eller sista gången för Amelies del men just detta "svek" kändes extra tungt.I ett sista stort anfall av melankoli tog Andreas Bjerre slutligen sitt liv 1925. Han hade inte, som den oerfarna Amelie tidigare förespråkat, lyckats bemästra sina depressioner med "andlig kraft".Andreas var yngre broder till Poul Bjerre som introducerade psykoanalysen i Sverige. Han kom under en period att bli Posses mentor. Hennes far var död sedan länge, modern ville efter sju år gifta om sig, men med vem? Med Poul Bjerre! Han 28, hon 44. Äktenskapet kom till stånd 1905. Svåger blir nu plötsligt också styvfar. Maken Andreas får finna sig i att bli svärson till sin brors hustru. Det blev en del katzenjammer.Bort med hela den här sorgliga härvan tänkte Amelie. Mot Italien! Där träffade hon den 25-årige tjecken Oki Brázda. Konstnär. Bra på att designa uniformer och fanor. Porträttmålare. De gifte sig 1915. Nu kommer hon i kontakt med män som arbetar för befrielse från det habsburgska Österrike. Patrioter som verkar för en självständig tjeckoslovakisk statsbildning.Amelie engagerar sig oförbehållsamt för denna sak. Hennes tillnamn kom att bli maminka, tjeckoslovakernas moder. Eva Strömberg Krantz beskriver med bravur det intrikata politiska spelet under 1900-talet. Hennes noggranna och kunskapsrika analyser av det politiska virrvarret, som förvisso inte upphört, ger boken en berömvärd stabilitet. I Sverige grundade Amelie Posse den antinazistiska Tisdagsklubben 9 april 1940. Samma dag som Danmark ockuperades och Norge anfölls av Tyskland. Nazianstuckna militärer och politiker visste mycket väl att Ivar Harrie, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Ture Nerman och Marika Stiernstedt brukade närvara vid de informella mötena. En svensk motståndsrörelse? Bråka inte med Tyskland! Åjo, blev svaret. Och med er också som servilt bockar er för Hitler.Amelie Posse var verkligen en eldsjäl. Att hon hade ett kaotiskt känsloliv, att hon livet igenom led av svåra fysiska sjukdomar, blev aldrig ett avgörande hinder för henne. Nu har hon fått sin biografi. Ett porträtt i helfigur. Eva Strömberg Krantz har all heder av sitt gedigna arbete.

Politiska virrvarr och kaotiska själsliv

En ande som hör jorden till Eva Strömberg Krantz Carlssons