Politisk teater mitt på golvet

Vilka berättelser omges vi av och vems berättelse är tongivande? Vilka styr berättandet och vilka blir styrda?
Frågorna uppstår efter två av fyra pjäser i Riksteaterns projekt Den polske rörmokaren, som alla spelas på turné över landet. I går gjordes stopp i Piteå.

Kultur och Nöje2007-03-20 06:00
<P>Det är Riks Dramas Lars Norén och Ulrika Josephsson som initierat det ambitiösa pjäsprojektet, inspirerade av journalisten Maciej Zarembas artikelserie med samma namn i Dagens Nyheter (finns också utgiven i bokform) efter den uppmärksammade konflikten mellan Byggnads och ett lettiskt byggföretag kring byggandet av en skola i Vaxholm. <BR>Utgångspunkten för Riks Dramas konstnärliga ledning har varit frågor kring det nya Europa som växer fram där människor söker arbete på annat håll än i hemlandet. Vad händer då med solidariteten, vem försvarar den svage, vem är den svage och på vilkas villkor ska människor arbeta? <BR>Uppdraget att skriva pjäser kring problematiken gick till Lena Andersson, Alexander Ahndoril, America Vera-Zavala och Maciej Zaremba. I tur och ordning har regissörerna Ulla Gottlieb, Richard Turpin, Gustav Dein­off och Lennart Hjulström sedan fritt fått tolka pjäserna. Repetitionstiden har varit kort och scenografi och teknik är i stort sett obefintlig.<BR>Uttrycket ?den polske rörmokaren? kommer ursprungligen från Frankrike där det använts för gästarbetare, såna som sägs komma och stjäla våra jobb. Den polske rörmokaren var också underrubrik för Staffan Göthes nyskrivna pjäs Underbara gåvor, som just turnerat i Norrbotten, men som alltså inte ska förväxlas med Riks Dramas projekt.<BR>I Riks Dramas satsning handlar det om uppsökande teater. I Piteå ser jag två pjäser under dagen. Båda spelas i befintlig miljö. America Vera-Zavalas Concha tu madre framförs mitt på golvet i byggprogrammets stora byggsal på Strömbackaskolan där publiken sitter direkt på ohyvlade bräder som pallats upp på bockar. Alexander Ahndorils Socialistisk tävlan spelas mitt i fikarummet hos ABF i Öjebyn, beläget i en gammal nedlagd järnaffär.<BR>Det blir verkligen teater mitt i rummet i befintligt buller och bland ringande telefoner. Bara det känns politiskt  ? så ovanligt har det blivit att det snudd på känns sensationellt och, måste jag tillägga, otroligt befriande.<BR>För det här handlar verkligen om politisk teater där frågorna kretsar kring människans rätt och behov av arbete. I Concha tu madre möts två latinamerikanska killar på en byggarbetsplats. Den ene (Martin Aliaga) kom hit i en tid när Sveriges gränser stod öppna och de fyra sista siffrorna i personnumret var förhållandevis enkla att få tillgång till.<BR>Den andre (Jonatan Rodriguez) har inga siffror, vistas olagligt i landet vars politik han hört så mycket vackert om. Nu jobbar han hårt med snöskottning på tak och byggnadsarbete för 28 kronor i timmen. Tror på facket, på solidariteten och välfärden men får inte tillgång till något av det. För honom blir facket ett hot snarare än ett löfte när fackombudsmannen kommer på inspektion med snusdosan som en svensk markör i högsta hugg. <BR>Över cementblandaren på en annan byggarbetsplats lutar sig den arbetslöse Lennart (Leif Stålhammar), berövad sin självkänsla och sitt sociala sammanhang. Hans händer vet inte längre vad de ska göra och drömmen är att återigen få stå med betongen kramandes kring stövelskaften. <BR>I denna fabel om tre män möter han en fackordförande (Göran Forsmark) och en ombudsman (Benjamin Moliner). Den förste tipsar Lennart om ett arbete för minimal praktiklön på en byggarbetsplats i Sundbyberg, där ombudsmannen just förhandlar om löner för de lettiska arbetarna. När det lettiska byggföretaget vägrar gå med på fackets löneförslag sätts det i blockad och Lennart, som kan tänka sig ?vilket skitjobb som helst?, får inte ens det. <BR>Vera-Zavalas text är enkel och konkret, Ahndorils poetiskt vacker och till och från väldigt skruvad. Med de unga männen i Concha tu madre fortsätter man gärna diskussionen, liksom också med den arbetslöse Lennart. De är människor medan fackpamparna är inskrivna pappfigurer, trots Göran Forsmarks mänsklighet i rolltolkningen. <BR>Utan att ha sett alla fyra pjäserna är det omöjligt att uttala sig om Den polske rörmokaren som helhet. En sak är dock klar: pjäserna väcker fler frågor än de besvarar. Inte minst i en tid när facket är så ifrågasatt av makten, med höjda avgifter och politiska beslut som hotar existensen av fackföreningar överhuvud taget. <BR>Om detta borde vi diskutera och Riksteatern har i alla fall gjort ett försök. Fortsätt så.</P>
Teater
Den polske rörmokaren<BR>Riksteatern<BR>Piteå
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!