Riddarna, jag gillar mycket och jag gillar lite mindre. Jag gillar mycket att det är fullt ställ och bra låtar. Gillar Edward Forslunds röst och hur bandet spelar så bra och tight tillsammans. Jag gillar att jag kan urskilja vissa uppenbara influenser (som Sonic Youths Stereo Sancity i Vakna till liv) och inte bli klok på andra. Det är roligt, det gör att jag lyssnar uppmärksamt.
Bakom molnen tar vid ganska exakt där förra årets självbetitlade debut ringade ut. Lite större möda har lagts vid produktionen, inspelningsrummet är större, men annars är det inga större förändringar. Fortfarande är det samma powertrio som spelar bas, trummor och gitarr till synes live, med samma intensitet, med ett minimum av pålägg.
Det jag gillar lite mindre är att skivan är så kort och att det inte finns några vilopunkter, som på förra skivans Corona-cover Rytmen i natten. Man hade kunnat lägga in en ballad för att bredda uttrycket. Och
ibland tycker jag det känns lite för mycket efterfest. Alltså, det är lite mycket hysteriskt roligt att spela musik ibland. Som att Riddarna, tre herrar i, gissar jag, 30-årsåldern har så roligt ihop att jag som besökare och lyssnare känner mig lite exkluderad när man jammar fram sina riff. Som visserligen är rätt härligt testosteronbefriande, men ändå. Det känns lite som att man emellanåt viker undan från fula och jobbiga känslor till förmån för spelglädje och det rena, primala öset. Lite, inte manligt precis, men pojkspoligt, om ett sådant ord funnes.
Å andra sidan är exempelvis Vakna till liv, titellåten, Det är dig jag vill ha och Förlorare bättre än allt på finfina debuten. Och det vill inte säga lite, alltså.
Vill se dem live igen och snarast; det är då de är som allra bäst.