Pojken som kallar sig mamma

- Jag gillar tanken på unisex. Det är roligt att vara en pojke som kallar sig för mamma, säger han. För mig personifierar han filmen och seriealbumet Ghost World. Likt berättelsens Enid är Erik ett flertal steg före sin ålder. Dessutom har han på något sätt lyckats bli dubbelbottnad i en endimensionell värld. Han hämtar näring i tonårsångesten och känslan av att befinna sig i en kulturell öken. Enligt honom är kulturen i Luleå stendöd. Och Kulturens hus är det sista stället han dras till (förutom när Fever Ray spelade där). När han uppträder på lördag (på Föreningsgatan) försöker han förena sitt intresse för estetik med musiken. - Jag ska vara maskerad och omges av dunkel. Det är annars tråkigt att kolla på en kille som pillar på syntar, säger han. Produkt av fadern
Eriks musikaliska försprång beror antagligen på att hans far Staffan Lahti är trummis och har spelat i otaliga band. Erik fick därmed tidigt uppleva jazzklubbar och andra spelställen från insidan. - Min andra musikaliska uppfostran kommer från punk och hardcore, säger han. Annars är han en musikalisk sökare. För tillfället har han snöat in sig på musikstilen dubstep (elektronisk musik som karaktäriseras av mycket bas, sparsamma rytmer och ett mörker). - Den stilen kan man inte spåra långt bak i tiden. Ynglingar i London håller på med det där, säger han. Han söker inte sin musik på Spotify eftersom han vill att musiken ska vara helt fri. - Jag gillar Nine Inch Nails inställning att konsumenten själv får välja vad man vill betala för musiken. Kunden ska få välja mellan att betala och inte betala. Många skulle betala enbart för att stödja artisten, säger han. Mångsidig
Han håller på och färdigställer en skiva som han tänker distribuera på nätet. Eller så får folk köpa ett fysiskt exemplar för någon enstaka tia. Vilket det blir har han inte bestämt sig för än. Däremot har han bestämt sig för hur skivan ska låta - en kollision av ljus och mörker, glättighet och mörk melankoli. Allt detta i elektrisk form. Men på scen nu på lördag kommer det att finnas elgitarrer och till och med afrikanska trummor. Förutom det egna projektet Mother of the Forest är han medlem i punkbandet Avskyvärld, producent på en Hamngatan-inspelning, pjäsförfattare och skådespelare. Mångsidig, absolut.

Pojken som kallar sig mamma

Mother of the Forest är ett ovanligt artistnamn för en 18-årig kille som gör electromusik. Erik Hilding Lahti går fortfarande i gymnasiet och faktiskt vågar kalla sig för något som klingar feminint. Orädd, ja. Intressant, definitivt.