Den första delen av de fyra i romansviten kom 1949 och gav ett perspektiv åt det Sverige som stod på tröskeln till folkhemmet. Moberg gjorde något tydligt.
Inför det svåra, det smärtsamma att berätta, kan krävas en omväg. Litteraturvetare talar om läsandets övergångsobjekt, den bild vi gör oss i vårt inre av boksidans svarta bokstäver men också av ord och klanger i sången, en bro från andra världar, andras erfarenheter till oss.
Det alltför direkt återgivna kan bli kladdigt och sentimentalt, eller vara så förfärligt, så förbannat smärtsamt att det blir omöjligt att ta till sig. Så resonerade Eyvind Johnson om de sagor som är inskjutna i varje del av Romanen om Olof: Ibland kräver sanningen en omväg.
I Se dig inte om, den tredje delen av den stora romansviten, blir det ”Sagan om Brasiliens land”, berättelsen om de utblottade norrbottningar som lämnar armodet och vräker ”iväg sitt lilla torp, som är så fattigt att det inte ens har en herrgård att lyda under”. De bryter upp och ger sig iväg över havet för en dröm om guldådror under grässvålen, bananer och sockertoppsträd, ett hopp om liv i värdighet. Att få bli fri och kallas Senhor i Brasilien.
Efter 20 år sätts nu Kristina från Duvemåla – Benny Anderssons, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfssons musical efter Mobergs utvandrarepos – åter upp i Stockholm. Föreställningen som nu ges på Cirkus på Djurgården är den version som under snart tre år prisats och förädlats, först i Helsingfors därefter i Göteborg.
Det är magnifikt. Och får nu kraft och smärta av aktualiteten: ”Hemma, var ligger det nånstans?”
Jag känner ett barn på scenen. Hon är 6 år och gör rollen som Lill-Märta.
Det var därför vi fick biljetter till genrepet och jag tänkte förstås skriva i Kuriren, att nu har en luleättad stjärna fötts på Stockholmsscenen, men när jag ser Lill-Märta trumpen och ängslig vid sin mors sida på scenen och Maria Ylipääs Kristina sjunger om modern och barnet, som kom över oceanen: ”En gång skall du fråga din mor, hur det var, hur det blev att jag for. Finns den kvar den platsen nu som var ditt hem?” Då är det inte längre Lill-Märta jag ser, utan det som scenbild och sång tvingar fram, det som denna tid drabbar oss alla med fruktansvärd kraft:
Det är pojken på stranden, han med de små gymnastikskorna och ansiktet i vattnet. Ett barn som inte kom fram.