Pohjanen skriver nära det levande ordet
"Mellanförskapet" är Bengt Pohjanens ord om tornedalingens situation: "Jag är hemlös därför att jag ständigt bär två hem med mig: två kulturer, två språk, två tider, två självklarheter, en gräns och en kluven vilja. Mest hemma känner jag mig i en båt på älven som bär gräns."
TORSON BLOMMADE. Bengt Pohjanen intill Berto Marklunds torso, som rektorn en gång sade skulle blomma om han dök upp på skolan. Det gjorde den också den dag han till slut kom dit. En av många berättelser i "Tidens tvång". Foto: GÖRAN LAHTI
Foto:
Tidens tvång Norstedts ny bok Mellanförskapet skulle även, i utvidgad mening, kunna beteckna den resa han redogör för i den nya boken (som är en fristående fortsättning på 2007 års Smugglarkungens son). Nämligen den mellan olika samhällsklasser och åldrar. En resa mellan och över gränser. I bokens början är den blyge, lite bortkomne Pänktti, som han kallas, fjorton år gammal. Han ska börja realskolan i Pajala och beskriver det som att han står i färd med att emigrera till främmande land. Det är ett grymt uppbrott från barndomens skyddade miniatyruniversum, i den lilla byn Kassa. Otaliga "aldrig mer" hänger i luften. En typisk scen, men likväl drabbande. Ändå är det ingen Bullerbyidyll med saft och bullar och solsken i blick som gradvis överges, utan en tämligen hård värld där mycket av det som i övrigt hålls för normalt är avlägset. Fadern Otto Pohjanen är en känd och ökänd smugglare, framför allt av hästar, och går i land med affärer som ingen trodde var riktigt möjliga. Det är något anspråkslöst heroiskt över honom. Gång efter annan lyckas han, med lika delar infernalisk list, skicklighet och tur, lura byxorna av de flesta av överhetens representanter. Familjen är vad man, med en oprecis term, kan kalla för underklass. De lever utanför lagen, i ett tillstånd av såväl oskuld som förslagenhet. Man har hittat strategier för att överleva. Den miljö Pohjanen målar upp och minns är förvisso patriarkalt präglad, men innehåller, trots den yttre råheten - fiffel, polisutredningar, rättegångar, fängelsestraff - avsevärda mått av kärlek. Inte på något pjoskigt sätt utan som en självklarhet, något som ligger i öppen dager och inte behöver ordas om. Bengt Pohjanen vet att förmedla detta förhållande. Långt borta är den borgerliga neurosen och "ynglingen som förkvävs i familjeskötet", som det heter i en dikt av Ezra Pound. Men någonstans smyger misstanken på att berättaren är ämnad för större företag och visioner. Drivhuset blir latinlinjen på gymnasiet i Haparanda, denna metropol i det lilla, där skuggorna av Krapotkin och Lenins besök i staden dröjer sig kvar och gatorna är laddade med mystik. Här blir Pänktti en fullfjädrad bohem och tar några raska steg mot dikten. I det färgmättade persongalleri han figurerar - där det även förekommer en och annan uppdiktad karaktär, som man önskar hade funnits - borde han ha svårt att sticka ut, men gör det. Barndomen övergår i något annat, ännu okänt. Det är i denna pendelrörelse mellan melankoli och utveckling boken hittar sin ton. Man kunde säga att den är lycklig i sorgen. Pohjanen skriver ledigt och ljust, nära det levande ordet.
Så jobbar vi med nyheter