Poetkomet med smutsiga händer

- Men hur tycker du det ser ut i det samhälle vi lever i? Hur stor plats får de här människorna ta? Nu finns En annan del av Köping, som är ett väldigt härligt TV-program, men utöver det? Jag skulle tro att de får ungefär den plats jag ger dem i den här boken, säger Johan Jönson, höstens poetkomet, åtminstone bland lyrikbitna litteraturkritiker. Med sin tolfte diktsamling har han givits stor plats på kultursidorna och blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Det är framför allt ämnesvalet, låglönarbetet, som väckt stor uppmärksamhet, liksom den underliggande vrede med vilken det är skildrat. Vi träffas i fiket på den gamla Nobelfabriken i Vinterviken, tillika platsen för en av ytterst få trivsamma skildringar i Johan Jönsons 800-sidiga diktsamling: en ledig vårdag, tillsammans med familjen. Frånstötande kollin
Vi talar om det djupt provocerande i att de förståndshandikappade eller gamla nästan ingenstans i hans bok blir mänskliga. De förblir kollin, frånstötande och krävande. De ska matas och laxeras, deras kroppar är tunga. Berättarjaget frågar sig om en av dem känner hans handgrepp i duschrummet (eller är det en vändning på lavemangsbordet, för att skinkorna ska kunna säras?), men mer än så är det inte. - Det blir ett sånt jävla liv när man uttrycker något sådant här, men inom omsorgen finns den här totala frånvaron av empati för gamla och svaga. Jag har sett det under 25 års tid, men jag har nästan aldrig läst om det. När intervjutiden närmar sig sitt slut är "helvetesskildring" ett ord Johan Jönson fått kastat i sitt ansikte flera gånger. Han protesterar. Och visst, det är en klichéartad etikett på hans spretiga diktsamling, egentligen flera böcker, kanske till och med pjäser, i olika stilnivåer och på olika abstraktionsnivåer. Inte samma jag
Han tycker sig alltid ha skrivit om arbete, men med sin tolfte diktsamling ville han göra det extra tydligt. I diktsamlingen finns en formulerad ambition om en "arbetssubjektivitet", om att utveckla arbetarlitteraturen: - Det står så, men ett sådant självförtroende skulle jag aldrig uttrycka privat, det är inte riktigt samma person som sitter här och talar och det gäller för hela boken. Däremot vet han vad han skriver om. Ända fram till i midsomras hade han timjobb, just nu klarar han sig ändå. Den arbetare han skildrar har det värre än Sisyfos. Han är osynliggjord och utsatt för förakt. - Man är en nolla och får skylla sig själv. Likaså om man är lågutbildad som det heter, som en jävla frenologisk term. "Hej jag heter Johan och är lågutbildad." Det säger man inte om sig själv, det är andra som säger det. Inga universitetspoäng
Johan Jönson har visserligen gymnasieexamen, men knappt, säger han. Han gick ekonomisk linje i Sundsvall, han har inga universitetspoäng. - När jag flyttade till Stockholm skrev jag in mig på en kurs i filosofi. Jag gick på en eller två lektioner, där satt personer från Djursholm eller Lidingö. Jag var helt chockad, jag hade aldrig varit i närheten av ett universitet. Jag skakade redan vid uppropet, när man bara skulle säga ja. Lägerskildringar som går ihop
I stället har han låglönearbetat, läst och skrivit. I hans bok framstår omsorgen som mer maskinell än verkstadsindustrin. När Johan Jönson inledningsvis växlar mellan tillvaron för ett svenskt vårdbiträde och skildringen av ett förintelseläger tänker jag att det måste vara för att han vill referera till den allra värsta formen av arbete, men efter hand färgar läsningen om det ena lägret av sig på det andra. - Det är förstås övermaga att jämföra med de nazistiska lägren under andra världskriget, men jag använder de där begreppen, lägertillstånden, i en politisk filosofisk diskussion som många andra har skrivit om tidigare i försök att förstå de här lägren som en del av modernitetsprojektet. Nu låter det här väldigt skitnödigt, men det är så jag tänker. Den föraktade arbetaren slår i sin känsla av underlägsenhet nedåt. Han sparkar på de svaga. Bokens berättarjag, eller några av de olika jagen, har heller inget moraliskt övertag utan framstår tvärtom som rätt osympatiska. Som svartjobbande stenläggare i Stockholms finare villaförorter upplever berättaren hur villaägarna endast motvilligt lånar ut toaletten. Han vill hämnas, han vill smutsa ner. I ett hus i Äppelviken stryker han "sin herpessmittade kuk" över familjens handdukar, inklusive barnens. Är den här boken ett sätt att olla de omedvetna medelklassläsarna genom en brutal läsupplevelse? - Jag har inte tänkt så. Jag skulle gärna smutsa ner dem, men jag tror inte det är så lätt. Deras läsning blir färgad av att de uppfattar författaren som exotisk, det tror på allt jag skriver, att allt är autentiskt. Det finns en romantiserande tendens i det, vilket drabbade arbetarförfattarna under 1900-talet.

Poetkomet med smutsiga händer

Skitarbete är temat för Johan Jönsons hyllade diktsamling. Efter arbetsschema är en brutal läsupplevelse om förgörande låglöneslit inom omsorgen, och om ett berättarjag som helt saknar empati för dem som vårdas.