När Jesper Svenbros skriver om sin svärfars liv och strid under andra världskrigets motståndskamp i Frankrike gör han två saker, han gör vardag av ett historiskt skeende och han frilägger sina egna motiv till detta intresse och diktande. Som alltid gör han det intelligent och vackert.
Bilderna är personliga, nära i detaljerna och har drag av det dokumentära och det artigt konverserande. Men med ärligheten och öppenheten som metod; hur kunde det komma sig att svärfadern befann sig i libyska öknen under kriget, var det inte bara en mytologiserad berättelse, en fabel om att tända elda mot skorpioner, som slitit sig lös från ett annat sammanhang?
"Din fabel talade sanning
Någon gång under soldatutbildningen
i den libyska öknen sommaren 43
har din far i nattmörkret lärt sig strida mot skorpioner!...Här kommer Sanningen plötsligt i dagen,
Sanningen iförd battle dress
i oktobersol mellan vita fasader."
Gravitetiskt tunga ord, sanningen, överensstämmelsen mellan utsaga och skeende. Svenbro har sysslat med den här minnesarkeologin i sina senaste böcker, om fadern prästen mest, och ganska länge nu. Han frilägger, förenar poesi med metodkritik, arbetar historiskt.
Uppmaningen till detta arbete är närmast moralisk: "Men hur ska jag kunna stryka ett streck över det jag hört/ från ett vittne som sedan ett kvartssekel/ inte mer finns i livet?"
I arbetet framkallas en tydligare bild, svärfadern François Llavador blir trolig, stiger ur den historiska bilden, den som alltid måste avdramatiseras för att kunna förstås fullt ut. Hans privatliv, kärleken till en skotsk kvinna, krigskamraten som omkommer "civilt" alltför tidigt, vanligt liv men med ovanliga referenspunkter.
Det är väldigt sakligt, lugnt och fritt från retoriska rörelser. Slutsatserna är inte utrop, utan verkligen - tankfulla summeringar av hur-det-egentligen-förhöll-sig. Som poetisk metod visar det sig mycket användbart och meningsfullt.