Intensiv indiepop (om vi kan komma överens om att det är en faktisk musikalisk genre). Mestadels unison och tvåkönad sång i form av Kristian Dahl och Nina Wähä. Jo, det är den Nina Wähä, författaren och skådespelerskan. Egentligen är det hela inte särskilt unikt: lite äldre unga, inflyttade stockholmare med en hel massa grejer och band på sina CV:n. Man kan föreställa sig dem på diverse barer eller på en Bob Hund-spelning med sina hjärtan åt vänster, sina skägg och sina sjalar. I replokaler i de södra förorterna. Det skulle gå att säga att det är stereotypt, bara en annan stereotyp än den säg, Boppers, representerar. Och så förstås den enormt viktiga distinktionen att emedan Boppers inte är så bra så är Lacrosse det. Poetiska texter, fina låtar, märkvärdig produktion (ständigt denne Haapalainen!). Bäst är singeln We Are Kids, Whats’s Wrong With Love och My Stop. Med John Lennon-aktiga Excuses, Excuses som absoluta höjdpunkt. Överlag är det de mer, hur ska jag säga, rytmiskt innovativa låtarna som lever kvar. Det här är deras andra album. På nästa är de ännu lite äldre och vågar ta ut svängarna ännu mer. Då jävlar smäller det.
