Mitt i utställningsrummet ligger sågspån i en cirkelrund manege. Stödjande på höger ben med hoven djupt nedtryckt i ridbanans sågspån och med det vänstra benet upplyft som en ansats till ett piaffsteg poserar en till hälften häst och till hälften kvinna, en trätorso av en hästmänniska betitlad Satu.
Vi känner till kentaurerna från den grekiska mytologin som ociviliserade, otämjbara, vilda och oberäkneliga men med en hemlig kunskap om tillvaron. De representerar det dionysiska i varandet, det irrationella, naturnära och oförklarbara, som konsten själv. Den tanken förstärks när jag längre in rummet ser en hovförsedd figur, Sleepwalker, med en nästintill fotsid hårman som tycks vara inåtvänt försjunken och koncentrerad i väntan på sin tur att inta manegen.
I Mia Hamaris cirkusföreställning ingår även en del apfigurer både som bronsskulpturer men även som grafiska blad och tuschteckningar. Aporna, människorna sedda som i en skrattspegel, utgör cirkusens clowner. De blåser såpbubblor, poserar och utför akrobatiska konster.
I cirkusens djurbesättning ingår även en del harar. En ser man bara baktassarna på när den hoppar genom en ring. En annan sitter vackert eller, måhända, ber om tillgift. En tredje kanske förklarar konsten för en lyssnande apa. Joseph Beuys förklarade ju i en performance, 1965 konsten för en död hare. Vad vet vi om hur vidsträckta harars nätverk är i tid och rum?
I utställningen ingår även en del fina målningar i en återhållen färgskala där Hamaris son fått agera modell. I målningen Favourites håller han en träfigur i famnen. Samma figur, betitlad Favourite, ser vi i tredimensionell form på ett podium framför målningen. Det är en träskulptur av ett barn som håller ett till synes förskrämt djur i sin famn. Hamari har klätt honom i ett par iögonfallande näverbyxor, vilket vittnar om ett oförväget förhållningssätt till material, texturer och skulpturala konventioner. Denna hållning genomsyrar alla hennes tredimensionella verk. Hon blandar friskt, högt och lågt, och lägger in detaljer ur andra sammanhang i sina verk. En apa i brons, detta traditionstyngda material, poserar behagfullt uppsträckt på en sockel bestående av ett loppisfynd, en näverklädd theburk i trä. Så där går det på. Ett armband blir en pärlbård på en sockel, en broderiram blir ramen på en tondo och så vidare.
Haren som budbärare åtekommer i ytterligare en bild, en målning där Hamaris son håller en harskulptur i famnen, Boy with hare. Så överförs måhända den tysta kunskapen om livet via konsten från generation till generation. Målningen Boy with scull blir slutligen ett memento mori, kom ihåg att du är dödlig. Livet är förvisso kort men konsten lever vidare. Det är månne det budskapet haren viskar i pojkens öra, eller är allt egentligen bara det vanliga apspelet?
Mia Hamaris lilla utställning ger verkligen mersmak. Det vore roligt att få se hennes verk i ett större sammanhang. De har en poetisk laddning och är fyllda av undertexter förmedlade med ett lödigt hantverkskunnande och ett fantasifullt bildspråk.
En eloge till Konstföreningen i Kalix som förmedlat den här cirkusföreställningen