Den som inte läst henne har kvar att upptäcka lyrikens nya värld. Där är hon en av de oinskränkta. Det är något med ordsligheten, om språkmaterialisterna för det mesta lyckas med konstfärdigheten att hacka orden till döds i meningslöshetens tvivel lyckas Christensen med motsatsen. Hon ger oss dem åter.
Förlaget Modernista ger nu ut en av hennes mest kända samlingar Brev i April från 1979 med tillägg av Dikt om döden (1989) och Ludwig van Beethoven (1970). Allt i otroligt känslig översättning av Marie Silkeberg, själv poet. Christensens poesi handlar om det outsägligas problem, om själva det existentiella undret: hur kan det komma sig att någonting finns till? En kvinna och hennes barn och månaden april och allt, precis allt verkar helt nyskapat. Men hur beskriver man detta?
I Dikt om döden skriver Christensen om ordens problem, deras livslängd:
orden dör som flugor
deras lik överallt bortsopade
från det vita papperet
ge lite plats åt smutsen.
Samtidigt kan hon i dikten till Beethoven vädja om att släppa in solen under solparasollet, "den behöver skugga". Vilken absurd reflexion, men hur genial! Och det är i dessa paradoxer hon fyller orden med nytt liv, samma gamla ord, sol, skugga, parasoll, men man ser dem på ett nytt sätt. Hur skänker man solen skugga undan sig själv?
Så gör hon med orden. Som vore de företeelser med en okänd baksida, en sida man aldrig kommit åt att se. Poeter ensamma har denna förmåga. Utan dem förtvinar språket och vår lust till orden, "en dröm om att solen ska upplysa nätterna tillsammans med dig".
Eva-Stina Byggmästars poesi är av helt annat slag. Nyenkel, trohjärtad, varm och vänlig. Den är också mycket konsekvent i uttrycket, alltid välavvägd och balanserad. Varje strof stannar av i exakt rätt tid innan övertydligheten eller banaliteten sticker upp huvudet.
Två historiska kvinnor kommer till tals i hennes nya diktsamling I tvillingarnas tecken (W&W), först ut är Marilyn Monroe, därefter Emily Dickinson. Två symbolfigurer, än fler skulle nog välja att kalla dem ikoner, två referenspunkter för kultur och kanske också för feminism.
Och eftersom författaren delar stjärntecken med den döda Marilyn finns det paralleller och möjliga spår att följa (eller gör det verkligen det?):
jag försöker förstå
varför du berör det starkaste
och sköraste inom mig
som bara du gör.
Ja, redan i det där beräknande vemodet skär mig egen läsning av. Det blir inte riktigt trovärdig poesi och själva spåret, den utsatta, utnyttjade, sköra, poesiläsande filmikonen med en vacker yta och mörkare stråk där bakom, allt detta har så ofta och i så många sammanhang blivit projektionsyta att Marilyn faktiskt blivit aningen nött och trött.
Det bättrar sig med Emily Dickinson, kanske tål hon mera återbruk. Och det hettar till med mera passion och mindre vemod, mera poetiskt kraft och mindre sentiment.
Jag har fönstret öppet,
för att vinden försiktigt
ska kunna ta tag
om gardinens midja
och dra den till sig
i en ömsint kyss.
Jo, längtan, åtrå, vilja att komma inuti en annans dikt och en annans liv. I det första förstår jag, i den andra identifikationen inte alls, inte ens fantasin att älska döda författare bakom tyllgardinen. Jag skulle nog inte läst Christensen strax innan Byggmästar. Det är någonting med hennes pastellfärgade ljus och öppenhet som gör mig blyg och tillbakadragen. Och längtande till Christensens gåtfullhet.