Finlandssvenske poeten Claes Andersson är aktuell med en ny samling dikter. Den heter Tidens framfart och kan lätt uppfattas som att inte så mycket återstår. Bara en mogen människa kan skriva med perspektiv på just tidens framfart.<br>Tidens framfart möter åldrandet och döden. ?Is that all there is? tänker jag ibland när jag läser. Vi har så stora förväntningar på livet. Speciellt när vi är unga.<br>Hans dikter om vår samtid, våra mänskliga tillkortakommanden och hur mycket vi behöver varandra har lyst upp i den onda världen som vi ägnat sådan kraft åt att vilja förändra. Med hans dikter har vi fyllt på vår energi.<br>Men tidens framfart kan göra oss cyniska. När jag återvänder till den bok som var mitt första möte med Claes Andersson i Bli, tillsammans (1970) läser jag: ?Vi ligger ihop du och jag medan mänskorna har det illa på jorden.? Det blir lite av mammas: ?Ät upp din mat, tänk på de svältande i Afrika som inte har någon.? Det illusionslösa skymtar i den nya diktsamlingen ibland. Vi som har läst honom tidigare vet att han har sett och upplevt mycket av livets svåra, att han har en bakgrund som psykiater. Men också som jazzmusiker och fotbollsspelare.<br>Livets mening är att följa bollen med blicken och när den inte syns längre är matchen över läser jag. Men det kan inte vara meningen att vi ska sitta på läktarplats. Eller är det där vi blir sittande sedan, innan vi dör? Ångestens baksida är förtröstan. Så skrev Tua Forsström i efterordet till hans samlingsvolym Det som blev ord i mig från 1987. Det är just förtröstan som jag förknippar honom med. Och visst känner jag igen honom när han skriver: ?Vi blir mänskor först när någon rör vid oss?. Den dikten är till och med något av det allra bästa han har skrivit.<br>Den första och sista dikten i boken inleder med samma ord : ?Tidens framfart var det?. De slutar också på samma sätt. Med ?kärlek?. Just det, kärlek.<br>
