Först kom grävmaskinerna och pålkranarna, de pneumatiska borrarna och petroleumlukten. De lövade pråmarnas tid gick mot sitt oundvikliga slut. Under 1940-talet skulle trähusen i poeten Lars Lundkvists Umeå ersättas med tegelbyggnader. Det fanns skäl att minnas de långsamma midsommarresorna till havet då psalmen sjöngs om förtröstan.
På detta följde ännu en period, då teglet ersattes med glas och aluminium. Lundkvist genomlevde också detta, hela tiden med fokus på den materia som satts i omlopp. Hans poesi uppehöll sig vid de små tingen, och bruket av verktyg likväl som språk. På så vis var han en unik diktare; ständigt i arbete med att tälja ner sin omgivning, metodiskt, i små flisor. När han satte ut en cisur så var det med samma självklarhet som när hantverkaren lämnar tomrum för en tänkt hyllgavel.
21 diktsamlingar
Jag skriver "var", eftersom att diktaren Lars Lundkvist insomnade i tisdags - 84 år gammal. Lundkvist författade 21 diktsamlingar, från debuten med Offertrumma 1950 till den avslutande boken Gömslen 2008. Författargärningen kan anses fullbordad. Från mitt sista möte med Lars minns jag också utlåtandet om telefonen som användes till att spela in vårt samtal: "Det där är ett verktyg som jag icke kommer ges tid att begripa. Gott så". Den vakna blicken fanns där, liksom förmågan att omsätta betraktelser till klara konstateranden om sakernas tillstånd och historia.
Magiska ögonblick
Att verkligen kunna besvärja tingen, snarare än det som alltjämt rör sig och lever, är en förmåga som är få förunnade. Lars Lundkvists poesi kryllar av sådana magiska ögonblick, där friska träd ger stränga ekon, flugorna surrar i sakristian och fiskarna blänker på torget. "Äppelträdet blommar för den som kan se, för den döve är lärkan stum", påminde mig en annan norrländsk diktare här om dagen. Det citatet av Lundkvist ska visst ha fått tjäna som ett outskrivet motto för Stig Larssons roman Autisterna.
Men hos Lundkvist fanns också något mer. Som ett komplement till det livgivande fanns förmågan att sudda ut årslinjer, låta dåtiden möta upp med det samtida. Tiden är flytande i Lundkvists poesi. Inte framåtrusande eller undflyende. Ändå är den satt i rörelse. Dikterna som talar om förflutenhet innehåller en varnande fråga: Har vi i vår framtidshets glömt att förbluffas i vardagen?
Morsesignaler
Åtminstone läser jag hans dikter så, som små brasklappar av närmast politisk karaktär: Stäng ute distraktionerna, tappa inte bort dig, lev med det som är likaväl som det som varit. Det finns en språkgräns, en minnesgräns och en upplevelsegräns - poesin gör oss medvetna om detta. Läsarens uppdrag att förhålla sig till diktens vittnesmål. "Vad är en hässja? / Hur kokar man pölsa? / Carbernet, Montbazillac - vad är det?"
Särskilt i en globaliserad tid som vår blir Lundkvists till synes anspråkslösa poesi en slags morsesignaler, väl värda att uttyda:
"Visst minns jag tåget över slätten
och lokförarens fönster,
gnistrande
som ett huggormsöga i solen.
Och visst minns jag
insekterna som parade sig
i gräset nere vid älven
en tidig julimorgon,
när ångloket från Holmsund
lämnade en rök
i björkarna,
en sagoprinsessas slöja.
Stora händelser
för en tonåring!
Nu har de vuxit.
Jag kallar dem under."
När jag nås av beskedet om Lundkvists bortgång befinner jag mig 27 mil från den poesiskatt han lämnat i min bokhylla, liksom de brev vi hann utväxla. Det första jag hinner tänka är att jag skulle vilja ha dem till hands nu. I stället får jag försöka minnas. Och som de nu uppenbarar sig i mitt huvud löd raderna om Lundkvists tidigt bortgångne barndomsvän och poetkollega Lennart Marklund ungefär såhär:
"När vi förlorar ett val, skärper vi politiken. När en poet dör, lever poesin. Vi har bara förlorat ett subjekt, objektet finns kvar. I detta vilar en himmelsk tröst."