Poeten blänker igenom i ordföranden

Själv kallar han sig poet, med en bisyssla som ordförande som han ägnar sig åt på heltid sedan 2005. Hur går det egentligen ihop? - Det enkla svaret är att det inte går ihop. Å andra sidan har jag numer större förutsättningar att ägna mig åt mitt skrivande jämfört med tidigare när jag jobbade som socionom på kommunala förvaltningar. Som författarförbundets ordförande kan jag styra min tid, ta några dagars ledigt för att skriva, den möjligheten hade jag inte som socialarbetare, säger Mats Söderlund, som bara kan konstatera att poesi inte är något man försörjer sig på. - Ta Tomas Tranströmer som exempel, en av våra mest lästa och uppburna poeter. Hela sitt yrkesliv arbetade han som psykolog vid sidan av sitt framgångsrika författarskap. Därför tar jag hemskt illa upp när författarnas arbetsmoral ifrågasätts. Mats Söderlund växte upp i Skellefteå och debuterade 1992 med Det står en pöbel på min trapp. En uppmärksammad debut, som bland annat belönades med Katapultpriset. Vid det här laget har han kommit ut med inte mindre än åtta diktsamlingar och antologin Våld till vardags - 17 berättelser av män, där han var en av tre redaktörer. Den kom ut förra året, samma år som de två diktsamlingarna Komage och Systemet. Det hela väckte en del uppmärksamhet eftersom böckerna kom ut på två olika förlag under en och samma månad. Anledningen var att Komage hade blivit antagen av Bonniers där den blev liggande i två år i väntan på utgivning. Under tiden hade Mats Söderlund hunnit skriva ytterligare en diktsamling som han valde att ge ut på Umeåförlaget h:ström. Som poet har Mats Söderlund alltid haft en outsinlig källa för metaforer och själsbilder i naturen, men han har ofta värjt sig mot att kallas naturlyriker. - Man vill gärna kalla mig det, men det beror på vad man stoppar in i begreppet. Jag anser ju inte att jag skriver om natur. Däremot är naturen en tacksam miljö för iscensättningar av kärlek, liv och död, massor. I grund och botten vill jag nog påstå att alla mina åtta diktsamlingar handlar om kärlek. Ekonomiska språket
Det händer att poeten blänker igenom i ordföranden. Som när Mats Söderlund skrev en debattartikel som inleddes med orden: "Jag är poet. Jag skulle vilja vara en kör." Den gången, som så många gånger tidigare, handlade det om hotet mot författarnas ekonomiska förutsättningar. - För att komma åt ett värde för det som ligger utanför det ekonomiska språket, det instrumentella, behövs andra ord, andra vändningar. Där passar det bra med poesi, det är en utmaning och jag stimuleras av att ständigt försöka göra det byråkratiska språket mer levande. Poesin lever i honom som en ständigt pågående parallellprocess till ordförandeskapets många sysslor och möten. Spinner i en särskild ton tillsammans med den kraft han tidigare alltid hämtade i naturen. - Jag bär alltid med mig den känslan, har ju kommit så långt in i min poetroll, behöver inte längre vara på plats för att se och uppleva. Arbetet som förbundsordförande är lustfyllt och stimulerande med gott om utmaningar och numer hämtar jag mycket inspiration från människor jag möter, böcker jag läser, från livet som pågår. Aktivt förbund
Han är en mycket aktiv ordförande och under hans tid har författarförbundet synts som aldrig förr. - Det beror till stor del på att jag råkat ramla in i en epok där upphovsrätt, bokbranschen och litteraturen hamnat i fokus. Dessutom kom det en Kulturutredning på det och då är det inte så mycket annat att göra än att bara åka med, säger Mats Söderlund som sammanfattar de viktigaste frågorna för författarna just nu med ett ord: - Digitalisering. Det innehåller flera andra frågor som bland annat berör upphovsrätt och yttrandefrihet. Författarna vill självklart att vår litteraturskatt, vårt kulturarv, ska tillgängliggöras för allmänheten. Men samtidigt kan vi inte acceptera att vår möjlighet till försörjning hotas, där måste vi hitta en bra lösning. Han förvånas över att det senaste årets kulturpolitiska debatt i så liten utsträckning kommit att handla om ideologi. Ideologiskt styrt
- Många har stirrat sig blinda på Kulturutredningens konkreta förslag, medan man i stället skulle ha tittat närmare på ideologin bakom regeringens förslag. Kulturutredningen har den ekonomiskt fria människan som förebild och avvisar konsekvent solidariska lösningar, gemensamt ansvar och offentlig finansiering. Ett myrsteg i det pågående paradigmskiftet ser han exempelvis i regeringens förslag när det gäller Kultur i arbetslivet - ett liten men framgångsrik satsning, bland annat på arbetsplatsbibliotek. - I Kulturutredningen föreslog man att Kultur i arbetslivet skulle avskaffas och det blev ett ramaskri. I kulturpropositionen valde man därför en mildare formulering och föreslog att pengarna i stället skulle styras om till utbildningsinsatser för kulturarbetare för att bredda våra möjligheter på arbetsmarknaden - alltså en enorm politisk styrning. Det hela är en liten post i budgeten, väcker inga stormar, men politiken är mycket tydlig och min analys som poet är att kulturpropositionen till skillnad från Kulturutredningen på punkt efter punkt har hittat ett språk som är politiskt oantastligt. Det borde vi tala mer om.