Jag talar naturligtvis om diktsamlingen Vägg i vägg, författad av Johan Nordbeck och med kongeniala bilder av Jockum Nordström.
Lärodikter finns och så finns det dikt som leker fram sitt allvar, upphäver reglerna, sätter allt på ända, gör karneval av metriken, rimmen, formerna. Gapskrattande, djupseriöst och aldrig en sekund förställt. Så skriver Johan Nordbeck,
"Ett stråkdrag över cellons C-sträng och kniven
genom nykokt rödbeta. Många celler i kaktusen blom-
beredda vid rätt intervall. Men bara en cello."
För skribenten är ord intressanta, inte enbart som betydelsebärare, utan även som melodi, rytm, material. Precis som Jockum Nordström kan bygga arkitektoniska drömmar av gamla nötta tändsticksaskar kan Johan Nordbeck göra dikt av ordgrus. Och resultatet, med armeringar av minnesfragment och associerande ljudklanger kan bli nog så magnifikt:
"Kyrktorn, allsvenskans tabell, kvarter och bilköernas kräftskal
blixtrar till i solens första strålar.
Stjärna, ardennern du vet, bär sin karlavagnslast av förorter
ut på åkrarnas dyningar, granne med vägglössen och väg-
lösheten i ljumsken om natten"
Vägg i vägg. Världen, dess uppenbarelser och dess benämningar. Ord som kilar in och ut ur sina företeelser, ljud som sliter sig från källan och drar iväg, plötsligt levande som i en skräckfilm.
Det kan bli lite yvigt ibland, lite outrerat, och Jockum Nordströms collage, som oftast tolkar i sin egen rätt, får drag av enkelt klipp-klipp.
Men som det heter, detta är underordnat.
Johan Nordbeck skriver i en slags tradition, inte bara citerar han poeter och minnen av poeter som Petter Bergman och Inger Christensen, han går att länka in i 1960-talets nyenkelhet och konkretism, bland namn som Öyvind Fahlström, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell.
Men hans syntaxuppror har en större stränghet, han prövar och våndas i ordsnåren, sliter sig blodig men skapar mening.
Poeten ensam har rättigheten, som en gäckande elementarpartikel, att befinna sig på bägge sidor av väggen.