Dikterna är också formellt tuktade. Först möter läsaren ett 30-tal haikuliknande treradingar, varpå Åkerstrand ger dikterna mera utrymme, men formatet är begränsat boken igenom.
Åkerstrand struntar klokt nog i haikudiktens stavelseräknande form (5-7-5), men däremot lägger han sig vinn om rytm och ordmusik med upprepningar av ord och språkljud. Den viktiga tredje raden ges särskild tyngd och sprider ofta ett nytt ljus över de båda inledande. Ett konkret sceneri kan utvidgas till ett existentiellt perspektiv:
Som en kyss
På marsvit kyrkogård
Vilar ödmjukt livets ögonblick
Men detta miniformat är inte oproblematiskt och kräver en läsare som måste fylla i tomrum, utveckla antydda föreställningar och skapa sin egen dikt av ett ganska abstrakt material.
Den här sparsmakade poeten undviker stora ord och tvärsäkra utsagor. En trerading inleds med Eventuellt är ett nyckelord och den raden kan kanske fungera som ett emblem för hela boken. Men sökandet efter mening och efter tydligare föreställningar om vad tillvaron går ut på, ger innehåll åt Åkerstrands dikter. Kanske är just poesi till sist den bästa vägen till en godtagbar hållning till livet och döden:
Det jag söker det söker jag för att jag söker
och tiden är meningen och motståndet
en brist en saknad en brist en saknad
varför poesi
det möjliga svaret
intet svar genom luften
stövarens tystnad
harspårens betydelse
går aldrig att underskatta
spårar vår idé
att vi ska upptäcka varandra
om och om igen
Åkerstrand släppte sin bok under Bok & Bild. Hans välljudande läsvärda dikter hade säkert svårt att konkurrera med mera högröstade och spektakulära marknadsprodukter. Jag hoppas ändå att många läsare hittade fram till Rörd över detta orörda vita. Det är både poeten och poesin värd.