Poesin som hittade hem igen
Under en höst där de stora svenska förlagen i princip lagt ner sin utgivning av lyrik sticker lilla Black Island Books i Luleå upp med en svensk diktsamling på finska.
ÖVERSATT TILL FINSKA. I våras ställde sig Mona Mörtlund för första gången på den finska författarscenen och läste sina översätta dikter på finska. "Det är inga problem för mig som talar meänkieli att bli förstådd i Finland och jag kan läsa finska", säger Mona Mörtlund som numer bor i Luleå.
Foto: Håkan Gidlöw
Utbildad förskollärare jobbade hon på dagis hemma i Tornedalen och ville gärna arbeta med meänkieli men upptäckte att det inte fanns något material. - Tillsammans med Monica Johansson började jag söka efter sånger, ramsor och lekar i Tornedalen. Vi åkte runt i alla tornedalskommuner där det talades meänkieli. Först sade alla att det inte fanns något att hämta dit vi kom, men sen började det komma! Folk ringde i åratal efteråt, det var som att öppna en kran. Mitt intryck är att folk i Tornedalen verkligen lekt med språket som varit mycket centralt där, säger Mona Mörtlund. 1986 kom samlingen Moron, moron ostaks poron ut, en bok som fortfarande kommer till användning ute på förskolorna i Tornedalen enligt Mona Mörtlund. Samarbetet med Monica Johansson gav mersmak och resulterade i ytterligare två barnböcker på meänkieli. Fortsatte på modersmålet
På egen hand fortsatte hon skriva för barn på sitt modersmål, men också på svenska, och efter åtskilliga sångtexter bland annat för gruppen Sisaret där hon var medlem, debuterade hon så småningom som poet. - Jag hade gått en otroligt inspirerande kurs för Marie Silkeberg och Ingela Strandberg på Medlefors folkhögskola och skrev på Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar under flera år och på olika platser. Under en sommar som anställd på radion passerade hon en tidig morgon i juli byn Juhonpieti. Hemma låg diktsamlingen färdig, men själv tyckte hon det saknades något. - Det är så vackert där i Juhonpieti när man kommer körande från Kangos. Jag åkte förbi, stannade på närmaste rastplats, tog fram papper och penna och skrev ner dikten rakt av. På samma gång hittade jag också en titel, så kan det också gå till, säger Mona Mörtlund med ett skratt. Ögon som ser
Just den dikten inleder boken, börjar med titelraden och slutar med orden "Om jag hade stannat/ hade jag inte sett". Kanske en slags programförklaring för en författare som visserligen ständigt återkommevr till hembyn Kangos, men som alltid haft behov av att resa bort och bo på andra platser. - Ögonen ser bättre när man kommer tillbaka. Jag är en iakttagare och för mig har det varit viktigt att byta miljöer, säger Mona Mörtlund som just nu trivs mycket bra i Luleå där hon bor. För tio år sedan sade hon upp sig från sitt fasta jobb som förskollärare för att börja skriva på heltid. Förutom ett antal dramaserier för Sveriges Televisions Fieteri har hon skrivit två novellfilmer, varav den senaste Mie halvan kotia, om en kvinna på ett äldreboende som på ålderns höst inte längre kan tala svenska utan bara sitt modersmål, just nu visas för fullt runt omkring i Sverige. Debut på Dramaten
Hennes första pjäs Regnblommorna är vackra i år från 2005 valdes av Sveriges Television och Dramaten ut som en av föreställningarna i projektet Puls på Sverige och visades, förutom på Tornedalsteatern, både i tv och på nationalscenen. Just nu sitter Mona Mörtlund och skriver på ett långfilmsmanus men också på en pjäs som ska sättas upp i samarbete av Samiska teatern, Tornedalsteatern och Norrbottensteatern med premiär nästa höst - Det var översättaren Claire B. Kaustell, som jag jobbat en del tillsammans med på Svt, som ville översätta min diktsamling. Senare kom också Anneli Mäkinen in i jobbet. Jag är väldigt nöjd med översättningarna, tycker de är fantastiskt bra.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!