När Stina Ekblad och pianisten Matti Hirvonen bjuder in till Tranströmerafton blir det uppenbart vilken avgörande roll musiken spelat i Tomas Tranströmers liv och verk. Det avspeglas såväl i titlar som Ostinato eller C-dur som i de många anspelningarna på kompositörer och deras verk. Som ung drömde den blivande nobelpristagaren om en karriär i musiken, och efter att ha drabbats av afasi har Tranströmer, när orden inte längre kommer enkelt till honom, allt mer sökt sig tillbaka dit.
Kvällen inleds med Chopins Ballad i Ass-dur varpå Stina Ekblad läser Preludium, första dikten ur Tranströmers debutbok från 1954; därefter följer en slingrande färd genom ett oändligt rikt författarskap, där förmågan att frammana laddade metaforer går som en ariadnetråd genom ett halvt sekels skrivande, och där de tidiga dikternas hårdare formatering gradvis ersatts av ett mer vardagligt tonfall utan att den mångtydiga mystiken gått förlorad på vägen. I det välbekanta öppnas ständigt schakt mot det okända.
Diktläsningen varvas med Hirvonens virtuosa pianospel, stycken av poetens husgudar som Schubert, Haydn, Stenhammar och Grieg, men också ett rörande preludium komponerat direkt för Tranströmer av Werner Wolf Glaser. Ett traditionellt upplägg, men växelspelet ger ytterligare dimensioner till såväl musik som dikter, samt nycklar till de sistnämnda.
Genom Stina Ekblads personliga förhållningssätt till dikterna blir presentationen till så mycket mer än bara ett professionellt deklamerande. På varmt klingande finlandssvenska vägleder hon oss på ett sätt som även tar fram den humor som inte minst de senare alstren rymmer, som i beskrivningen av Schubert ("en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad "Svampen", som sov med glasögonen på") ur Schubertiana som tillsammans med ett av nämnde tonsättares impromptun får runda av denna ljuvliga kväll.
Tomas Tranströmer har stundom kritiserats för att inte vara tillräckligt samhällstillvänd; ändå handlar hans poesi aldrig om verklighetsflykt. Den är djupt förankrad i vardagen och utgör ett lågmält, passionerat försvar för konsten som motståndsrörelse i en värld där det mesta är till salu. Där hissar Tranströmer haydnflaggan, den som betyder: "Vi ger oss inte. Men vill fred".