Poesi tär och förändrar världen

Nu skriver vi mars och trots alla solbrända tilltal om förändringen som frälsning ligger snön tung och vissa saker förändras inte: en liten kulturtidskrift (Komma) i samarbete med ett folkbibliotek bjuder in en poet för att möta en publik, läsa sin egen lyrik och diskutera samtida poesi. Det värmer godare än lovikka. Förväntad nyttofunktion
Poeten är Jenny Tunedal som debuterade för fem år sedan med diktsamlingen Hejdade, hejdade sken och rubriken för evenemanget är en fråga "Vad ska vi ha poesin till?". En fråga som Jenny Tunedal menar är symptomatisk för en tid då allting förväntas ha en nyttofunktion, eller ett värde på den marknad som våra liv i allt högre grad är en del av. -Men poesin är en misslyckad vara. Den genererar oftast inte en massa pengar, sparar inte tid, gör oss varken mer effektiva eller snyggare, den är dålig på att globalisera sig, eftersom den skrivs på många olika språk, säger hon. - Kanske är den rentav "tärande", precis som sjukskrivna, åldringar, arbetslösa, små barn. Men jag tror att poesi förändrar världen, precis som jag tror att många andra företeelser och människor som betraktas som onyttiga eller värdelösa eller tidsödande gör det. Är poesi politiskt? -Jag uppfattar poesi som något politiskt och att säga att den inte är det skulle i mina ögon också vara ett politiskt ställningstagande. Ett förnekande. Människor är politiska varelser, det mesta vi gör i våra liv har någon form av politisk betydelse, eller ingår, definieras av, ett politiskt system, så även läsandet och skrivandet av poesi. Men det finns naturligtvis poesi som är mer eller mindre uttalat politisk. Sedan debuten för fem år sedan har hon bland annat arbetat som redaktör för tidskriften Lyrikvännen och varit redaktör för boken Vara vit mans slav med urval av Sonja Åkessons dikter. Hon är också verksam som kritiker på Aftonbladet Kultur. Förutom att läsa sina egna dikter ska hon i Luleå också diskutera den samtida poesin. Vad kan du säga om den, hur mår den? -Den samtida poesin i Sverige mår bra, kan man säga. I dag skrivs många slags poesier som skojar, bråkar, undersöker och fuckar upp det där gamla språket som allt vi gör och säger och tänker liksom befinner sig inuti. De tar sig an frågor om förort och centrum, krig och fred, kön och sexualitet, död, moderskap, konsumtion och inte minst hjärta och smärta. Jenny Tunedal tror att samtidspoesin i dag kanske uppfattas som mer underground än vad den gjorde för några år sedan. De stora förlagen visar ett minskat intresse för poesi och i stället är det småförlag och nätsajter som publicerar den, där kanske allt färre hittar den. Hon ska också läsa ur sin nya diktsamling Kapitel Ett som ges ut senare i mars. En bok som hon beskriver som en poesibok i elva kapitel som sysselsätter sig med ensamhet, men också med sammanhang. -Jag skriver om ensamhet för att vi föds ensamma och vi dör ensamma och det är allvarligt och det är både så oerhört sorgligt och definitivt och samtidigt inte alls hela sanningen. Jag skriver om ensamhet för att vi är beroende av varandra. Slutligen: varför bör man läsa lyrik? -Ingen bör läsa lyrik. Men det kan vara väldigt roligt, sorgligt, intressant, omstörtande, utmanande och givande att göra det.