Marken. En dikt Den danske författaren Martin Glaz Serup (född 1978) har sedan debuten 2002 gett ut sju diktsamlingar och lika många barnböcker. I höst kommer hans senaste diktbok, en snygg och aptitlig liten volym med titeln Marken. En dikt.
Enligt förläggaren Madeleine Grive är Serup "arvtagare till den amerikanska L-A-N-G-U-A-G-E-skolan". Denna "skola" har den amerikanske poeten Charles Bernstein som förgrundsgestalt. Hans poesi innehåller citat från reklam, bruksanvisningar, andra litterära verk, kort sagt alla slags texter. Han vill som poet avlägsna sig från den originelle store diktaren som avslöjar tillvarons hemligheter. Poesin blir en kakofoni av röster, mindre högtidlig, ofta humoristisk.
Serups Marken. En dikt ansluter sig förmodligen till detta program. Boken innehåller ett antal prosaliknande texter med "marken" som subjekt. Det är ingen naturbeskrivande dikt, om nu någon trodde det, utan "marken" skulle kunna bytas ut mot "Envar" eller "Alla", eller kanske rentav "Martin".
Ibland är utsagorna ganska platta, ofta visar boksidorna upp en enda rad som "Marken använder alldeles för mycket tid på tv" eller "Marken använder alldeles för lite tid till motion".
Somliga textsnuttar har större tyngd och fungerar som aforismer: "det är bättre att inte förstå något än att missförstå något", ett påstående som inte minst litteraturkritiker borde fundera över.
Ibland flyter texterna ut till längre resonemang, ganska rimliga, föga originella men säkert förrädiskt ironiska. Serup kan skriva "Pågår det inte en otrolig massa meningslös kommunikation och mer och mer - det tycker marken att det gör, marken tycker att all denna kommunikation tar för mycket plats, alla dessa sociala nätverk, alla dessa textmeddelanden ..."
En respektlös läsare kanske i likhet med mig anser att denna kritik också kan drabba Serups bok, och att jag, du och marken tycker att poeten serverar pretentiösa plattityder. Men då kan man bli ledd i rätt riktning genom att läsa Ulf Karl Olov Nilssons efterord. Nilsson ger till exempel denna upplysning: "I stället bygger bokens grundläggande lyriska effekt på deixis och själva bytet av pronominet jag eller egennamnet mot ett flertydigt och oväntat substantiv. Det torde fungera på exakt samma sätt - fast tvärtom! - som när ett egennamn, exempelvis Alzheimer, som vi härleder till neurologen Alois Alzheimer (1864-1915) från Markbreit i Bayern, först skriver in sig som ett diagnostiskt begrepp men till sist blir ett substantiviskt tillstånd, en eponym för glömska och långsam död". Detta hade jag tråkigt nog inte alls fattat.