Mina två huvudinvändningar i denna något försenade recension av Eldkvarns senaste egentliga album ser ut som följer.
Texterna är emellanåt väl så osmakliga: tafatta kommentarer till det Kajsa Grytt skriver om i sin Boken om mig själv tidigare i år och lite så där syrliga kommentarer kring det faktum att Plura på gott och ont (det vill säga självvalt och inte) snurrat i media mer än helt säkert någonsin tidigare. Å andra sidan öppnar det dörren till ett nytt slags berättande. Inte för att man är helt framme, men det är hög tid att sluta romantisera Det ljuva livet och Fyllan för kärleks skull.
Invändning två rör det faktum att när producent Jari Haapalainen nu låter Eldkvarn köra sin bredbenta mansrock ett varv till så låter det visserligen mindre Springsteen än tidigare och även om jag förstår att ambitionen är Superfly eller Short Eyes så är Plura ingen Curtis Mayfield. Det låter som tidiga Moneybrother. Som Haapalainen producerade. Det känns således lite trött och faktiskt oinspirerat.
Men. Ungefär halvvägs in i skivan tar det slut. Det är som om Plura och resten av Eldkvarn inte orkar upprätthålla den här fasaden längre. Som att den här festen som aldrig tar slut faktiskt är ett problem. Och då är det som om Haapalainen också släpper taget. Musiken blir som texterna känsligare, och det gäller även instrumentering och ljudbild.
Skivans finaste sånger, Den sorgliga orkestern, Sång från Koster och När jag målar mästerverket, det är så jag önskar att Eldkvarn ska åldras. Bli vuxna, verkligt brutna, inte sådär barnsligt och grinigt grabbigt som alla andra herrar. Som Ulf Lundell, exempelvis.