Plottrigt och fullt med udda kufar

Mikael Persbrandt är ute och åker bil igen. I den film i regi av dansken Simon Staho som har premiär i dag och som heter Bang Bang Orangutang, liksom han var i dennes förra film ? den på akut många sätt minnesvärda Dag och natt. Den filmen slutade med att Persbrandts rollfigur satte pistolen mot sitt huvud och tryckte av. Riktigt så illa och dystert är det inte här. Dock inte heller så värst långt ifrån. Här spelar Persbrandt, i massivt ful marinkårsstubbad frisyr och ännu fulare landstingsglasögon, den egoistiskt framgångsrike affärsmannen Åke. Han har för länge sedan valt bort familjen (hustru; Lena Olin, och två små barn) till förmån för sin mobiltelefon. Föräldrar och bror likaså. Han köper sig rutinmässigt fri från alla emotionella åtaganden. Resultatet av detta är att han är en djupt ensam man. Men Åke springer på så bra i i karriärens ekorrhjul att han inte ens fattar det här. Och så förorsakar han, av en olyckshändelse, en ohjälplig olycka. Varefter hans liv förändras så obönhörligt att det plötsligt inte längre finns något man-överutrymme för hans gamla egoism. Borta är nu karriärshetsen. I stället återfinns Åke bakom ratten på en taxibil. Borta är även hans gamla trygghet, hur bräcklig den än var. I stället kretsar Åkes tillvaro nu kring sökandet efter en ny kärlek. Och Åke blir förälskad. I den betydligt yngre Linda (Tuva Novotny ? stilsäker som alltid). Ett kort möte dem emellan blir till en kortfattad romans. Sedan är det bra för Linda. Men inte för Åke. Han är som en stor King Kong gentemot hennes ljuva Julia. Han vet inte hur väl han vill henne; han förtärs av svartsjuka så fort hon inte är i närheten och han kväver henne med omsorger. När hon meddelar honom att hon är gravid svämmar han över av lycka men ? allting handlar ändå fortfarande bara om honom, honom, honom. Spelet i Bang Bang Orangutang är i det stora hela klanderfritt. Persbrandt får tillfälle att spela en karaktär som inte så värst mycket liknar dem han vanligtvis gör. Och han gör det med verklig inlevelse. När Åke ska följa med Linda på klubb och gör ett patetiskt försök att hotta upp sig själv, i hysteriska kläder och en keps som det står ?Sex Machine? på, blir det både roligt och sorgligt. Men mest det senare. I de sporadiska kontakterna med sin dotter är Åke omhändertagande och hänsynsfull. Men i de flesta andra av livets skeenden spårar han av banan och blir oftast bara för mycket. Men manuset till Bang Bang Orangutang känns som alltför plottrigt och desperat originalitetssökande. Allting kring Åke känns som så skruvat och patetiskt att det till sist blir svårt att uppamma någon sympati för honom; denne bulimiker på kärlekens område som aldrig vet när han ska begränsa sig. I de många rollerna, oftast dock bara gästroller, minns man Fares Fares som brutal hårding med dåliga tänder; Börje Ahlstedt och Mona Malm som Åkes dysfunktionella föräldrar; Jonas Karlsson som hans hatiske yngre bror och Lena Olin som hans distanserade hustru. Samtliga anmärkningsvärt närvarande. Liksom Tuva Novotny och Mikael Persbrandt själv. Men trots dessa plustecken känner jag mig rätt splittrad inför Simon Stahos film som en självständig helhet. Den förmår inte slita tag i åskådaren, på samma sätt som Dag och natt gjorde. Den premierar udda kufar på bekostnad av riktigt trovärdiga karaktärer. Och därför fungerar den bara styckesvis, i stället för helt och hållet. Betyget blir därför därefter. Det går helt enkelt inte att känna sig på något annat sätt än lätt desorienterad inför Bang Bang Orangutang.