Plötsligt har vi beredskap att reagera

Själv disputerade hon för några år sedan på en avhandling som handlar just om medier och brott, något hon länge trodde det fanns rikligt av forskning kring. - Brott är ju per definition en nyhet, särskilt våldsbrotten. Det är ju det mest extrema, det mest avvikande, det som bryter normen som betraktas som just en nyhet. Men förutom många uppsatser skrivna av journalister på journalisthögskolorna, fanns ingen riktig forskning när jag satte igång, säger Ester Pollack. I sin avhandling studerade hon bland annat pressens skildring av ungdomsbrott under 1950-, 1970- och 1990-talen, samtidigt som hon tittade närmare på utvecklingen av samhällets kriminalpolitik. - Kriminaljournalistiken har vissa typiska drag, där finns ett visst sätt att skriva, en slags nödvändig genretillhörighet som ska vara igenkännbar. Mallen är ganska given, källorna är de samma från gång till gång. Det problematiska inträffar när saker och förhållanden som är väldigt komplicerade ska försöka förklaras mycket enkelt i en slags pedagogisk ambition. När rapporteringen saknar bakgrund, analys och sammanhang. Svårt att kartlägga
Dessutom skapar ofta medierna bilden av en trend, även om det i själva verket inte existerar någon. - Det finns ingen given korrelation mellan brottsutvecklingen och brottsrapporteringen. Vi vet i dag att brottsutvecklingen stagnerat, ändå skrivs det och rapporteras i ungefär samma omfattning som tidigare. Expressen består till exempel varje dag av cirka 16 procent brottsskriverier. Vi vet också att antalet våldsbrott inte skjutit i höjden, däremot är forskare inte överens om huruvida våldet gått ner i åldrarna eller blivit grövre. Effekterna av mediernas rapportering om våld är svårt att kartlägga, även om det pågår många projekt världen över. Ester Pollack hänvisar till en omfattande studie i USA där man visat att människor som tittar mycket på TV över tid får en likartad uppfattning om hur verkligheten ser ut. Rapporteringen från de senaste så uppmärksammade våldsbrotten skiljer sig från stereotypen i det att den innehåller ovanligt mycket av analys och reflektion, anser Ester Pollack. - Det är som om vi plötsligt har en beredskap att reagera. Kanske beror det på att vi under en tid fått en mer eftertänksam debatt om unga människor och våld som skapar denna vilja till att se det mer komplexa i problematiken. Kanske hänger det också ihop med en trötthet på ropen om lag och ordning som hördes så ofta på 1990-talet. Ändå rullar medierna oftast på i gamla hjulspår när det gäller brottsjournalistiken, säger Ester Pollack, som är noga med att påpeka att medierna inte är ett begrepp. - Det finns lokaltidningar, nyhetsprogram, kvällspress och TV-program med stora inslag av fiktion, till exempel Efterlyst. Man kan alltså inte generalisera. Men marknaden är tuff och tabloidpressen säljer lösnummer på våldsrapportering. Ibland kan man se exempel på hur mer seriösa medier tar efter, som när Aktuellt visade likbilder av Knutbypastorns hustrur. Om framtiden har hon självklart svårt att uttala sig, men återigen hänvisar hon till en studie från USA. - Där kan man se en mycket tydlig tendens till att det utvecklas två olika sorters journalistik: En slagkraftig och sensationslysten och en seriös och analytisk. Självklart tilltalar det två helt olika medborgargrupper.