Jag känner en treåring som av hela sitt hjärta avskyr Zacharias Topelius och Alice Tegnérs visa om lille Lasse. Speciellt svårsmält är strofen om att världen är ”större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten”. Sådana veta-bättre-verser vill treåringen inte veta av.
Men någon måste väl ändå upplysa de små. Och när Unga Dans i Nord närmar sig frågan om världens, eller till och med universums omfång, så sker det på ett mindre mästrande och betydligt mer trollbindande vis än Topelius i det här fallet kommer i närheten av.
I föreställningen Komet dansar Catrin Jonasson, Markus Lönneborg och Iris Sjönneby fram himlakroppar, innerliga närheter och oöverbryggliga distanser. De dansar tyngdkraften och dess upphävande. Den lilla scenen i Kulturens hus känns med ens mycket stor. Koreografen Christina Tingskog har insett att kroppen kan räkna på betydligt mer än sina fingrar och tår. Här adderas, multipliceras och subtraheras i en akrobatisk åskådlighet som gör fysiken och matematiken – äntligen! – högst begriplig.
Men vid sidan om det konkreta, föreställningens pedagogiska anslag och fondprojektionens förbiflygande meteorer och rymdskepp, finns också från början till slut en stor känslighet för det dunkla och abstrakta. Ett bokstavligt skuggspel som fångar upp några av de dramatiska, svårformulerade och ibland skrämmande frågor och skeenden som universum väcker i både stora och små hjärnor.
Det är alltså en utmärkt strategi för den som vill tala på barnets nivå – att inte tala så mycket som dansa. Och vi som betvivlar våra egna kroppars uttrycksförmåga, kan förslagsvis kolla in Unga Dans i Nords repertoar. Där tycks inte finnas några begränsningar alls.