Plikten framför allt

Jag lovar att ringa efter skymningen, när det blivit för mörkt för att jobba med veden där nere i sörmlandsskogarna. Efter 28 år som anställd på Dagens Nyheter och ännu fler i den journalistiska hetluften använder Peter Bratt tiden på det sätt han själv finner bäst. Lägenheten i Stockholm är såld och huset i Lundby är ombyggt. Där bor han nu med hustrun Philippe på gården som en gång ägdes av hans farfar Ivan Bratt, han med motboken. -Det var fyra år sedan jag slutade på DN och flyttade hit och jag har inte ångrat mig en sekund, säger Peter Bratt. Han trivs där på Lundby i närheten av skogen, jakten och fisket. Som avtalspensionär kunde han också börja skriva böcker, kanske rent av bli författare, precis som han tänkte sig i ungdomen. -Det var så det började för mig, jag ville bli författare. Läste på universitetet, tog en fil kand och sökte mig till förlagsbranschen för att få vara nära böckerna. Som förlagsredaktör var han med om att starta serien Aktuell debatt, en innovation i Sverige, en så kallad "ticket", mindre än en pocket men lite större än en artikel i en tidskrift. Så småningom började han skriva själv, upptäckte att han hade lätt både för att tala med människor och att reda ut och förklara komplicerade ämnen. Intressant sammanträffande
När han 1969 gav ut skriften De förrådda idealen - om socialdemokratin inför 70-talet fick han ett brev från Gunnar Myrdal, som berömde och bjöd in till ett samtal. Kanske var det just det brevet som gjorde honom till journalist. Ett intressant sammanträffande bland många i Peter Bratts liv. Få journalister har så framgångsrikt speglat dubbelheten och motsägelserna inom det svenska samhället - avslöjandet av IB, den så kallade Geijeraffären och Björn Rosengrens nattklubbsbesök är bara några exempel i en lång rad. Ändå var det inte för att teckna nutidshistoria han satte sig ner och skrev om sitt liv i boken Med rent uppsåt. -Nej. Jag ville berätta om min livslånga ångest och de insikter som räddade mig, som gjorde att jag till slut fick bukt på oron. Tänkte att eftersom det har hjälpt mig kan det säkert vara av intresse för andra, säger Peter Bratt. Länge försökte han skriva fiktion, en roman, men fick inte till det. -Då bestämde jag mig för att berätta precis som det var, helt utifrån mig själv och mina upplevelser och då gick det inte att bortse från min historia. Det jag har varit med om hör ju ihop med mig. I sin bok berättar han om barndomen i ett socialt sett tryggt överklasshem, pappa var direktör för Svenska Arbetsgivareföreningen. Vietnamkriget ställde allt på ända, insikten om att en stormakt fällde bomber över en fattig bondebefolkning, att det hela ingick i en cynisk strategi för att tjäna pengar förändrade hans syn på världen. Plötsligt upptäckte han orättvisor och dubbelmoral, klev ut ur sitt skyddade hus och steg försiktigt ner i samhället, som han skriver i sin bok. -Det var en mycket stark känsla och när den väl fanns där kunde jag inte längre låtsas som ingenting, bli chef någonstans och börja spela golf. Jag gav mig själv något slags uppdrag där. Fängslande nutidshistoria
Peter Bratts bok är ett stycke fängslande nutidshistoria. Berättelsen om IB-avslöjandet, det orättfärdiga fängelsestraffet som följde, de minst sagt spännande turerna kring rikspolischefens hemliga dokument där justitieminister Lennart Geijer pekas ut som säkerhetsrisk, spaningarna kring Carl Serungs porrimperium, sveken både från makthavare inom offentligheten och tidigare journalistkamrater, men också stödet från en folkrörelse som FIB-kulturfront, allmänhet och läsare. Men Med rent uppsåt är också en berättelse om en människas ständiga kamp mot en förgörande ångest, om ett inre odefinierat tryck som leder till alkoholism och ännu större oro, och om vägen mot ett rikare liv. -Räddningen för mig blev insikten om att jag inte hade någon självkänsla, att jag inte uppskattade mig själv. Att jag hela mitt liv hade gått omkring och inte trott mig duga till någonting, hur mycket jag än presterade tyckte jag mig aldrig ha gjort nog. Beröm angick mig inte, gjorde mig aldrig glad. Jag levde som så många andra med en känsla av att jag var en bluff, säger Peter Bratt. Naiv idealist
Bokens titel har Peter Bratt hämtat ur Karl Vennbergs recension av hans bok I fängelse, som kom 1972. -Han beskrev mig som en naiv idealist, en människa med rent hjärta och rent uppsåt. Det var inte särskilt roligt att avslöja IB, men när jag väl hade fått korn på det där kunde jag inte bara strunta i det. Så har det ofta varit för mig, jag har känt mig tvungen att ta itu med saker, med orättvisor och lögner, inte som en lust, mest för att någon måste göra det. En sorts plikt, ibland har jag tänkt på mig själv som en slags Don Quijote. När jag frågar honom vad han är mest stolt över från sin journalistiska karriär funderar han länge. -Jag tänker mig riktigt bra journalistik som något som gör saker och ting bättre för människor på sikt och då är frågan inte så enkel att besvara. IB försvann ju efter vårt avslöjande, men Geijeraffären är fortfarande inte utredd och problemen kring biståndsfrågorna, som jag skrivit mycket om, har nog inte blivit mindre med åren. En del av mina avslöjanden kan liknas vid samhällskritisk underhållning, försvinner en skurk kommer det bara en ny. Men kanske har en del av det jag gjort varit bra genom att det har fått folk att se igenom saker och ting, eller i allafall lite klarare. -Ibland har jag också skrivit om någon intressant människa, någon som betytt något för andra. Det var viktigt. När nu Geijeraffären rullas upp igen tycker Peter Bratt att det är hög tid att utreda frågan ordentligt. Det borde inte vara så svårt, tycker han. Många som var med då lever fortfarande och kan berätta. -I sitt PM skrev rikspolischefen Carl Persson den gången 1976 bland annat att han ville att statsministern skulle tillsätta någon form av politisk kommission för att utreda frågan, vilket är ett annat sätt att säga att han inte tycker att statsministern ska göra det själv och att den krävde politiska åtgärder. Han nämner bland annat att en av åklagarna som tidvis handlagt ärendet tycks ingå bland kunderna och att han tycker att det är anmärkningsvärt att frågan om otukt mot minderåriga inte prövats rättsligt. Frågan kvarstår - varför gjordes aldrig det?