Plats på scen för modernistisk grundbult
Vi stiger in i ett landskap där månen tillfälligt lagt sin förgyllda skära till vila bland tomma stolar och notställ övertäckta av vita tygsjok.
MÖTE I RÖSTKONSTEN. Sofia Jernberg är mer känd inom jazzen, där hon bland annat vunnit Jazzkatt som kompositör. Nu kommer hennes röst till sin rätt i Arnold Schönbergs banbrytande verk Pierrot Lunaire från 1912.
Foto: Erik Westergren
Till den första akten hämtas Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire från början av samma sekel, ett verk som på sin tid skapade högljudda diskussioner i publiken där människor tog ställning för eller emot världens första exempel på både "språksång" och nervig hyperexpressionism. Med tiden har Pierrot Lunaire, som bygger på 21 dikter av Albert Giraud, kommit att betraktas som ett av nyckelverken i 1900-talets modernism. Till Pierrot Lunaire uppfann den påhittige Schönberg, bland annat fader till tolvtonsmusiken, en särskild ensemble med sättningen flöjt, klarinett, fiol, cello, piano och sång som ända sedan dess står modell för otaliga tonsättare. - Norrbotten Neo har ju precis den sättningen så för oss är det här ett centralt verk som vi länge önskat göra sceniskt. Infinito Nero blev jag tipsad om för den otroliga musikens skull, men också för att den skulle kunna länkas ihop med Schönberg, för olikheternas skull men också för att där också finns ett släktskap, säger Petter Sundkvist. - Vi vände oss direkt till Monica Danielson för hennes kunskaper om den här sortens repertoar och det visade sig naturligtvis att hon hade gjort båda. Utifrån våra lösa idéramar har hon tagit allt i hamn, säger Petter Sundkvist. Hyllats för det nutida
Monica Danielson har medvetet inriktat sin karriär på nutida musik och har hyllats bland annat just för sin roll som nunnan i Infinito Nero, som hon bland annat satt upp för det egna operakompaniet Musikteaterverket i Göteborg. - Det finns många anledningar till att jag satsat på det nutida. Dels är jag bra på det, som sångare gäller det att hitta sin nisch. Musikaliskt är jag allätare och jag tycker verkligen om att hitta nya saker och det känns högtidligt att framföra något för allra första gången. Men framförallt är jag nog nyfiken av mig och gillar att se hur långt man kan gå när det gäller att använda rösten på olika sätt, säger Monica Danielson. När hon började arbeta med föreställningen letade hon först efter en röd tråd som kunde binda ihop Pierrot, en känd figur från commedia dell’ arte, här med mycket på sitt mångalna hjärta - allt från ömsinta tillbakablickar till ganska groteska fantasier - med nunnan Maddalena de’ Pazzis extatiska visioner från 1500-talet. Stillhet och ordkaskader
- Det gick naturligtvis inte, så jag började tänka mig det hela som en dröm som på drömmars vis inte har några normala övergångar, säger Monica Danielson som själv gör rollen som nunnan. - Sciarrino har skrivit fantastisk musik här och i en intervju sa han själv att "man vet inte hur tyst det är förrän man hör ett ljud". Själv fångar han tystnaden i sin musik som innehåller otroligt många fina ljud, hjärtslag, in- och utandningar, det blir nästan som meditation. Stillheten står i stark kontrast till de ordkaskader nunnan plötsligt ger ifrån sig efter att ha suttit tyst i långa stunder. Så berättas historien om Maddalena de’ Pazzis, vars visioner skrevs ner av de åtta noviserna som omgav henne. - Orden sägs ha sprutat ur henne, något Sciarrino fångat i musiken som är extremt svårsjungen, säger Monica Danielson, som gärna trotsar känslan eftersom kompositionen gör henne så glad. Röstkonstnär
För Sofia Jernberg, solist i Pierrot Lunaire, är det första gången hon ger sig i kast med musik av det här slaget och i den här formen. Förra året belönades hon med en Jazzkatt - Jazzradions pris - som bästa kompositör och hon är en av frontfigurerna i den nya generation av musiker som söker nya vägar för att vidga jazzens uttryck. - Vi möts i det röstkonstnärliga landet, säger Monica Danielson. - Det finns en inspelning där Schönberg själv dirigerar sitt verk. Där är det ingen klassisk operaröst som sjunger, utan en röst fylld av sprickor. Genom åren har Pierrot Lunaire blivit väldigt klassisk och ganska tråkig. Det vill vi ändra på, säger Petter Sundkvist. Efter premiären i Piteå följer en turné med gästspel bland annat på Folkoperan i Stockholm, i Umeå, Östersund, Örnsköldsvik, Härnösand och Haparanda.
Så jobbar vi med nyheter