Plats på scen för kulturskatter i musik och bilder
SJUNGER OCH BERÄTTAR. Lars Paulin (till höger) är en av medmusikanterna i Nurmen Lintu, Ängens fågel, en multimediashow som just nu turnerar i länets bygdegårdar.
Foto: Roland S Lundström
Sådana uppgifter har man koll på i Murjek, där Hembygdsföreningen driver både bibliotek och ett litet museum i det hus som en gång samlade unga lärarstudenter från hela norra Sverige till Statens lapska seminarium. Varje sommar kommer besökare som vill återse den plats där mormor eller farmor en gång studerade. De blir rikt belönade - i ett av de gamla klassrummen har Hembygdsföreningen med hjälp av Norrbottens museum låtit göra en permanent utställning som berättar både byns och seminariets historia.
Det Hembygdsföreningens Siv Engfors och Monika Sundström inte vet om Murjek är förmodligen inte värt att veta och inför några tillfälliga besökare från Jokkmokk rör de sig lika vant bland människorna i början av förra seklet som i sin egen samtids historia. Jokkmokksborna är dagens andra besöksgrupp. Den första bestod av ett gäng musiker som passade på att titta in under en paus i förberedelserna inför kvällens konsert i Föreningslokalen några stenkast bort. Två unga män
I mitten av 1970-talet klev två unga män in på dåvarande ungdomsradion i Luleå och berättade om hur de reste runt i Tornedalen och spelade in musik av gamla traditionsbärare på kassettband. De unga männen hette Hasse Alatalo och Magnus Sjögren och hade börjat spela folkmusik tillsammans nere i Uppsala och bildat gruppen Norrlåtar. Ofta hade Hasse Alatalo, uppvuxen i Tärendö, fått höra att det inte fanns någon folkmusik i Tornedalen. Nu hade han bestämt sig för att syna påståendet genom att gå från mun till mun och lyssna till den musik som sjöngs och spelades. Från början hade han tänkt sig att det skulle bli ett nothäfte med kanske tio låtar. Möjligen elva eller tolv. I själva verket inledde han där på 1970-talet ett livsprojekt som nästan 30 år senare skulle resultera i boken Nurmen lintu (Arena, 2004), ett rikt illustrerat praktverk som innehåller 152 låtar och visor försedda med noter och texter på både meänkieli och svenska tillsammans med berättelser om många av traditionsbärarna. Annorlunda historiebok
En historiebok av ett annorlunda slag som i stället för händelser berättar om människors tankesätt, drömmar och längtan i Norrbottens finnbygder från slutet av 1600-talet till 1980-talet och en presentation av en så gott som okänd del av en svensk kultur. För till skillnad från Malmö har ju Tornedalen alltid legat i Sverige, något som Ragnar Lassinantti en gång påpekade för en portier på ett hotell i den skånska metropolen. - Musiken är upptecknad i finnbygden, den kommer inte från finnbygden, säger Hasse Alatalo, bland alla instrumenten och sladdarna i Murjeks föreningshus. - För mig är det en viktig skillnad, det blir bara fel när folk börjar lägga beslag på musiken. Musiken tillhör alla, den är eterisk, flyter bara omkring, går inte att bestämma över. Det där med att man pratar om låtar från Hälsingland eller Dalarna är bara en rest från nationalromantikens dagar, säger Hasse Alatalo, som under sina år av uppteckningar sett många exempel på lokala variationer av samma låtar. Vem tillhör musiken?
- Vi talar till exempel om Björndansen från Pajala. Men samma björndans finns också i Ore i Dalarna. Så vem tillhör den? Kanske kom den till Kengis bruk med en smed, som kanske varit först i Dalarna, eller tvärtom. Och vem vet var han hade fått den ifrån - det går inte att tala om musik i geografiska termer. I sin bok har Hasse Alatalo samarbetat med fotografen Anders Alm, som bidragit med egna bilder, men också letat fram ett fantastiskt bildmaterial ur gamla arkiv och samlingar. När boken var ny presenterades den på författarscenen Kontext i Luleå och då gjorde man också en liten föreställning med musik och bilder. Efteråt föddes idén på en scenföreställning. En annorlunda upplevelse, en helhet där musik, bilder och ljus blandas med inspelat naturljud och berättelser framförda både här och nu, men också av rösterna på de band Hasse Alatalo en gång spelade in i Tornedalen. Norrbottensmusiken tog sig an uppgiften att stå för produktionen och en turné som går vid sidan av det som brukar kallas allfarvägen och stannar till i byagårdar och byahus i orter som Svartbyn, Mattila, Siknäs, Saittarova, Lainio, Vettasjärvi, Aapua och Juoksengi. Turnén görs i samarbete med Bygdegårdarnas Riksförbund, som just i år proklamerat ett kulturår för att uppmärksamma landets 1.400 bygdegårdar som alla drivs ideellt. Projicerar bilder
I Föreningslokalen i Murjek är det trångt om saligheten när musikerna Hasse Alatalo, Lars Paulin, Ove Hansson, Mikael Segerström och Janne Olofsson ska försöka rymma alla sina instrument på det lilla scenutrymmet. Fioler, dragspel, gitarr, trummor, rytminstrument. En cello, en ståbas, en nyckelharpa och, som kronan på verket, en vacker harpa. I scenens fond har fotografen Anders Alm hängt upp en stor duk för att projicera bilder på och längst bak i rummet försöker teknikern Peter Fredriksson få ordning på alla sladdar. Trångt om saligheten
Men värre ska det bli. I en by som Murjek med en befolkning på omkring 100 personer väntar man i kväll ett 80-tal gäster. Räknar man procent svindlar tanken - som om 58.000 personer i Luleå en kväll skulle bestämma sig för att gå på konsert. Dessutom saknas inte konkurrens. I grannbyn Vuollerim är det möte om skolan och i Jokkmokk sjunger Sofia Jannok till koreografen Charlotta Öfverholms och Dans i Nords föreställning Sámi. I Föreningslokalens kök står Rita Schmidt och brygger kaffe. Kylen dignar redan av det hembakta som ingår i biljettpriset. Hon flyttade till Murjek från Hamburg tillsammans med sin make för sju år sedan. Därmed är de två av sammanlagt nio bofasta tyskar i byn. - Jag har alltid längtat till Lappland och en dag bestämde vi oss, säger Rita Schmidt, som genast gav sig i kast med ortens föreningsliv. Hemma i Tyskland finns barn och barnbarn, men här i Murjek finns stillheten och den vackra naturen och dessutom ett socialt liv som hon trivs mycket bra med. Svenska och tyska
I trängseln tar det lite tid för publiken att krångla sig fram till sina platser. Dessutom räcker inte stolarna till och i sista minuten åker sopkorgen ut för att arrangörerna ska kunna klämma in några fler sittplatser. På stolarna ligger programblad tryckta på svenska och tyska och mellan två låtar berättar någon viskande för en tysk granne att hon inte heller förstår meänkieli.
Inte för att det gör något, sångerna sjungs också på svenska och bilderna som presenteras i en takt så att man hinner titta ordentligt förstås utan problem av alla. Barnen där utanför pörtet framför Borg Mesch kamera, den unga pappan som fångats i ett enda evigt ögonblick tillsammans med sin lilla dotter där på trasmattan, ängens alla blommor och vårvägen som löper som en röd tråd genom hela föreställningen och ledsagas av Hasse Alatalos berättelse om musiken, morfar och polkagrisarna där i en brun Volvodroska från 1950-talets Tornedalen. Fest och glädje
Vemod, fest och glädje. Ord som enkelt letar sig fram till nutidens hjärtan blandas med mer ålderdomliga i melodier som ofta går i femtakt. En nyhetsvisa om ett läskigt mord i Aareavaara, den som Hasse Alatalo aldrig tidigare tyckt sig kunna sjunga offentligt. I föreställningens form kan han det. En sprittande elektricitetsvisa från Rantajärvi, barnramsor och dansmusik. Eftertanke och fart och en konsertform som emellanåt liknar en musikvideo, fast live. Presenter och tack och extranummer och en önskan om den där låten, den som handlar om hembränning. - Nu har ni varit med om en världspremiär, säger Hasse Alatalo. - Och det har vi också.
Så jobbar vi med nyheter