Verket fullständigt försätter sin publik i trans, en resa och ett tillstånd, där betraktaren får följa dansarna som liknar ett samhälle i ständig och rotlös rörelse genom olika landskap.
Utmärkande för Jefta van Dinthers verk är den interaktion han skapar mellan kropp och material som i sig genererar koreografin. Men också att hans arbete existerar i gränslandet mellan koreografi och andra konstformer. Så också i detta verk.
Dansarnas rörelser, musiken, sången, scenografin och ljussättningen - alltsammans skapar en organisk helhet, likt en gigantisk livsnerv. Inledningen med dess närvaro, stilla sång, där hjärtslag läggs till hjärtslag för tankarna till människans och samhällets födelse. Crescendot en Big Bang som kastar ut dansarna, likt skeppsbrutna, i en gigantisk känslostorm.
Ett sorts organiserat, men ack så planlöst kommunicerande, transporterande, byggande och bosättande. Dansarna är varelser med olika riktningar, kanske mål och synsätt men som möts någonstans på vägen. Ingen människa är trots allt en egen liten ö.
Detta görande, byggande av hus, kanske en skyddad plats för drömmar, i alla fall något extremt föränderligt sker ömsom i slow motion, ömsom i högt tempo. För ingenting kan vara solit mer än en liten stund i detta samhälle med stabil utveckling och produktivitet.
Verkets psykologiska lager förstärks av elektromusiken och ljussättningen, som likt i klubbmiljö, skapar ett transtillstånd. Det är extremt suggestivt.
När sedan intensiteten bland dansarna ökar, samarbete avlöses av ett kaotiskt springande fram och tillbaka, tills larmet går och tiden avstannar. Produktiviteten har nått sin utplaning men de mänskliga känslorna finns kvar. För när samhället inte längre arbetar med att bygga och skapa, lever människorna kvar med hela sitt känsloregister. Vilket det oväntade slutet visar med all tydlighet.
Den mänskliga rörelsen fortsätter i mellanmänsklig interaktion. Känslor Plateau Effect förmedlar till sin publik likt en katharsis.