Refugees som nu visas på konsthallen är ett svar på en utställning från Norrbotten med deltagarna Anja Persson, Erik Holmstedt, Ricky Sandberg, Pilar de Burgos och Juan Carlos Segovia. De ställde ut 2009 i staden Fukuoka, som ligger på ön Kyushu och är den sydligaste av Japans fyra stora öar. De japanska medutställarna i den visningen är nu inbjudna till Luleå för att exponera sin konst. Hela konsthallen tas i anspråk av de fyra utställarna Takako Takeuchi, Tsuyoshi Tominaga, Kazuhiro Koga och Kumpei Miyata.
Förklaringen till namnet Refugees finns i förordet till den lilla presentationskatalogen som följer med utställningen. Lite uppgivet konstaterar de: "Tyvärr kan vi inte leva ett tryggt liv och det verkar som om vi inte betyder något i samhället eller i konstkretsarna."..."Vi känner oss fria men samtidigt tappar vi lätt riktningen. Vad är konst? Vad är dess funktion? Vad håller vi på med? Dessa oändliga frågor om konstens mening gör att man känner sig som en flykting."
Det är naturligtvis lätt att tappa riktningen när man har utlämnat sig åt vindarna. Buskar utan rötter rullar, som bekant, planlöst dit vinden bär. Ett lysande undantag i den här utställningen är Takako Takeuchi med sin vackra installation Omusubi som har rötterna djupt nerkörda i japansk tradition.
Det japanska ordet "musumbi" är ett stort begrepp som handlar om att knyta samman saker. I Japan är ofta förpackningar och klädedräkter konstfullt utarbetade med ceremoniellt utformade band och knutar. Förpackningen, det vill säga formen, är lika viktig som innehållet. (Vilket borde vara självklart för all konst!)
Rent konkret handlar musumbi om knutar/knopar men i överförd betydelse kan det handla om att, hålla sig till sanningen, avlägga löften, knyta ihop en berättelse etcetera.
Takeuchi har inte bara tagit intryck av samtidens diskurs utan har även vänt sig inåt mot den egna känslan av identitet och bakåt i det form- och idémässiga arvet, traditionen, det som utgör klangbottnen i det visuella språket och som ofta försummas av en alltmer historielös samtid. Hennes verk Omusubi gestaltar en risrätt formad som ett berg uppbyggt som ett knutet nät, givet som en vängåva till oss betraktare.
Tsuyoshi Tominaga, som disponerar hall 2, har arbetat med jordarter från Sverige och Japan som han packat ihop till inramade skivor. Han har även gjort ett antal frottage i blyerts av skivornas jordtexturer och täckt in ett hörn av rummet med dessa. I en monter ligger ett antal jordprover från olika platser på jorden. Det hela känns rätt tunt och jag har sett det hela tidigare i ett otal versioner.
Kazuhiro Koga visar ett antal stora geometriska figurer uppbyggda av plastprofiler som upptar större delen av hall 3. Verkens storlek griper en som betraktare, men när man tittar närmare på hans arbeten lämnar finishen en hel del övrigt att önska. Skarvar och fogar saknar precision. Tejpningar och infästningar blir störande. I ett så strängt och avskalat formspråk, som Koga arbetar med, blir alla sådana brister så tydliga att de stör helhetsintrycket.
Den fjärde utställaren Kumpei Miyata visar sina utsagor i galleriet. Hans insats är att han har rest landvägen från Fukuoaka till Luleå och att han har som en performance suttit och pysslat vid ett bord i utställningslokalen. Jag säger bara Marco Polo - han skrev åtminstone en bok om sin resa. Miyata redovisar ingenting av sin resa. Han visar simultant i en videofilm att han ringer till Ricky Sandberg och säger att han skall komma och att han skall ringa när han har kommit fram, vilket han också gör. Det är det hela, tunt som vattvälling och den så kallade performancen bidrar inte till att göra anrättningen mer matnyttig.
Takako Takeuchis Omusubi är det mest närande på den här matsedeln.